Skrev bok om Förintelsen för mellanstadiebarn

"Det är viktigt att unga människor aldrig står tysta bredvid när de ser ondska. Därför är det viktigt för mig att berätta om hur det var. Man får aldrig stå bredvid och acceptera ondska. Man måste säga: 'Detta är fel!'".

Orden är Kaja Finklers. En kall natt 1942, när hon var sju år, smugglades hon ut ur Warszawas getto. I dag är hon 86 år och bor i USA, och det är hennes berättelse som skildras i författaren och journalisten Christina Wahldéns barnbok "Mitt käraste gyllene barn".

Wahldén var först tveksam till att ta sig an uppgiften.

– Jag tänkte: "Vem är jag att berätta det här, jag har ju själv inte judisk bakgrund?". Men hon ville berätta och jag kände att det journalistiska tog över, att det här måste dokumenteras. Och av någon anledning hade hon bestämt sig för att jag var rätt person för det här, säger hon.

Fick förtroende

Och när Kaja Finkler väl började berätta fanns inget som kunde stoppa henne.

– I det här sammanhanget är det en fördel att Kaja inte har någon man, några barn eller någon familj som kanske kunnat hindra henne från att berätta. Hon skönmålar ingenting utan är väldigt saklig. Det var som att öppna en kran. Jag fick förtroendet och det var bara att åka med, lyssna och göra mitt allra bästa, säger Christina Wahldén.

Boken tar läsaren från Polen till Sverige och sedan vidare till USA. Kaja Finkler smugglas ut ur Warszawa den där kalla natten, får hjälp att ta sig till sin pappa och återförenas senare även med sin mamma. Men lyckan blir kortvarig och Kaja skiljs från sina föräldrar. I fyra år är hon ensam mitt i andra världskrigets fasor innan hon befrias från koncentrationslägret Bergen-Belsen som tioåring.

Även om fasan delvis skildras i boken så måste inte allt kläs i ord, menar Christina Wahldén.

– Jag har försökt vara så saklig som möjligt. Jag tänker att det kan få hända någonting i läsaren i stället för att jag lastar texten med en massa förskräckliga detaljer. Ju sakligare jag blir, desto jobbigare kan det bli att läsa, säger hon.

Valde att tiga

När kriget är över kommer Kaja till Sverige, där hon slutligen kan återförenas med mamma Golda som också har överlevt. Tillsammans försöker de sedan starta ett nytt liv i USA. Det är inte lätt, och omgivningens okänsliga frågor ("Hade ni toalettpapper i lägret?") gör att de till slut väljer att tiga om vad de varit med om. I 60 års tid svarade Kaja att hon kom från New York om någon frågade om hennes ursprung, helt enkelt för att hon insåg att hennes upplevelser inte skulle gå att förstå.

I dag ser Kaja Finkler med stor oro på vad som händer i samhället i allmänhet och på de aktuella politiska händelserna i USA, där demonstranter stormade Kapitolium, i synnerhet. Hon känner att hon har varit med om det här förut. Om våldet i en demokratisk institution.

– Att någon kan ta sig in i maktens centrum och legitimt bli vald men där allt sedan går överstyr. Hon har varit med om det i Europa, och det finns nu krafter även här i Sverige som säger att det som hon har varit med om aldrig har hänt, säger Christina Wahldén.

Dokument

I det sammanhanget blir "Mitt käraste gyllene barn" ett viktigt dokument. I en tid där personer med judisk bakgrund vittnar om att de inte längre känner sig trygga i Sverige, där minnet allt oftare är så kort att det inte sträcker sig tillbaka till 1945.

– Min bild är att nio till tolvåringar är jätterediga. Jag går inte in i de värsta detaljerna, men man kan ändå förstå att man faktiskt dödade både vuxna människor och barn. Jag tror att det kan vara viktigt för barn att se att Kaja är en levande människa som finns på riktigt. Barn i den åldern vill nästan alltid veta om berättelsen är sann eller inte. I det här fallet kan man verkligen svara ja på den frågan, säger Christina Wahldén.