Jonas Gren älskar skidåkning, men hans nya bok "Tävlingsdräkten" kretsar mest kring momentet före – den mytomspunna vallningen.
Vi möts vid Kung Björns hög i Hågaby. Jonas Gren har precis spänt av sig skidorna och bytt till en torr tröja efter en tur i Nåsten och Hågadalen. Solen och snön gör landskapet vykortsvackert och antalet minusgrader är någorlunda hanterbart så här strax efter lunch. En utmärkt dag för skidåkning med andra ord.
Jonas Gren har ett förflutet som tävlingsåkare i unga år. Han gick på skidgymnasiet i Ulricehamn i slutet av 1990-talet och betraktades som lovande utan att höra till de allra främsta i sin årskull. Skidkarriären avvecklades i 20-årsåldern och Jonas började ägna sig åt sitt andra stora intresse, litteratur. Han har läst litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, utbildat sig till journalist, gått på Biskop Arnös författarskola och även hunnit med att ge ut totalt fyra diktsamlingar sedan debuten 2014 med "Lantmäteriet".
Härom veckan utkom "Tävlingsdräkten", som handlar mindre om skidåkning och snö än vad man kanske skulle kunna tro med tanke på författarens bakgrund. I stället får läsaren följa med in i skidsportens inner sanctum – vallaboden. Det är en miljö som Jonas Gren är väl förtrogen med.
– Innan jag började på skidgymnasiet var det pappa som hade huvudansvaret för vallningen av mina skidor. Men under åren i Ulricehamn fick jag göra det själv, så man kan lugnt säga att jag tillbringat åtskilliga timmar med att mätta belag och sickla, säger Jonas Gren.
Han valde att klä sin poesi i sonettkransens form. Det är ett strikt versmått som kräver samma tålamod och arbetsinsats som professionell vallning av tävlingsskidor:
"Att mätta nya skidor kräver lager
av paraffin som smälts och borstas bort.
Likt de som högg de dödas sarkofager
så övas vi i tålamodets sport."
Så skriver Jonas Gren redan i den inledande sonetten och blottlägger ett av "Tävlingsdräktens" teman – döden.
– Under en lång natt i vallaboden börjar diktjaget att fundera på alltings förgänglighet. "Vad är det för mening med att smälta in ett lager till när det ändå ska slipas bort? Och varför står jag här i boden och sliter om allt ändå ska ta slut en dag?" exemplifierar Jonas Gren.
Själv har han en naturvetenskaplig grundsyn på tillvaron utan att för den skull beskriva sig som benhård ateist. Men något liv efter döden tror han inte på.
Tankar om klimatet och miljö finns också där, precis som i hans tidigare diktning. Jonas Gren har kallats ekopoet, ett epitet han inte är helt förtjust i.
– Nej, det känns lite förminskande även om jag förstår vad som avses. Jag är ju inte en naturlyriker av den gamla stammen, utan en poet som känner att det inte går att blunda för det som sker med vår planet.
Fast grundtonen i "Tävlingsdräkten" är definitivt inte gravallvarlig. De existentiella funderingarna levereras snarare i en lättsmält än högtravande form. Och humor saknas inte. Skidåkaren Jörgen Brink, som gick in i den berömda väggen under VM-stafetten 2003, finns omnämnd, liksom Clark Kent alias Stålmannen.
Efter fyra raka diktsamlingar tar Jonas Gren nu en paus från poesin. Sedan ett tag arbetar han på sin första roman i skrivarlyan i Ultuna med utsikt över den nedre delen av Fyrisån. Om arbetet fortskrider som planerat kommer den ännu obetitlade boken ut på Weylers förslag 2022.
– Den handlar bland annat om planetär ingenjörskonst, det vill säga strategin att storskaligt manipulera klimatet för att hantera klimatförändringarna, berättar han.