Grand Hotell Hörnan har varit ett av Ellinor Skagegårds skrivarställen. Men hon har även suttit på kafé Fågelsången och på Sigtunastiftelsen.
Kulturredaktionen på Svenska Dagbladet bad Ellinor Skagegård att gå igenom en bunt brev som en privatperson kommit in med till tidningen. Breven hade en koppling till den en av de tidiga kvinnliga journalisterna, Märta Lindqvist. Skagegård skrev en artikel utifrån breven. Efter det ringde en man upp, Tom Bellander, han hade hittat dagböcker i sin källare, Märta Lindqvists dagböcker.
Det blev startskottet till Ellinor Skagegårds senaste bok: "Quelqu’une – Berättelsen om Märta Lindqvists otroliga liv." Det är historien om kvinnan som arbetade på Svenska Dagbladet under åren 1916 till 1939. Hon beskrivs som egensinnig och initierad, hon skrev filmkritik, reste till Hollywood och träffade Charlie Chaplin. Hon skrev även om existentiella frågor och blev vän med Nathan Söderblom, ärkebiskopen. Det är även berättelsen om hennes rastlöshet, hennes skräck för att bli ensam och hennes hunger efter kärlek. Ellinor Skagegård känner igen sig i henne.
– Vi är inte helt olika. Jag känner igen mig i hennes längtan efter kärlek och meningssökande i livet. Rastlösheten. Märta var mycket, mycket mer utlevande än vad jag är, men var och varannan person som är på Tinder i dag dejtar många, det gjorde man inte på den tiden, så hon var unik på det sättet, säger Ellinor Skagegård.
Vi träffas samma dag som hon ska in till Stockholm till releasefest för boken, som har utgivningsdatum 19 april.
Vi går runt i ett soligt Uppsala till olika platser som Märta Lindqvist hade relation till då hon var student. I SvD skrev hon filmkritik, litteraturrecensioner, krönikor och reportage, och hennes väg kom att korsas av olika personligheter, bland annat en amerikansk predikant som hon träffade i Engelska villan på Trädgårdsgatan.
– Märta kämpade hela livet mellan de här två världarna, den sekulära och den kristna. När hon träffade predikanten från Amerika bestämde hon sig för att bli kristen, säger Ellinor Skagegård som även där känner en samhörighet.
Hon skriver i en text i SvD, där hon, liksom Märta Lindqvist, delvis tjänar sitt levebröd:
"Jag känner igen mig. Liksom jag var hon troende, liksom jag en ständig tvivlare som under ungdomstiden stod med ena benet i den kristna världen, det andra i den sekulära och fick allt svårare att foga samman dem."
Dragarbrunnsgatan var en av Uppsalas prostitutionskvarter under 1880-talet. Märta Lindqvist gick dit för att vänta på att se sin stora kärlek Fred. När de hade bråkat brukade han gå dit för att plocka upp en flicka.
Ellinor Skagegård har befunnit sig i Märta Lindqvists sinne när hon skrivit.
– Man vet inte som läsare att det kommer att komma ett andra världskrig, liksom Märta var ovetande om det då hon levde. Det var en utmaning ibland att aldrig ha på sig eftervärldens glasögon. Jag försökte gå in i henne, jag hade det här materialet som är väldigt detaljerat, men det fanns en massa luckor så jag fick leta och läsa väldigt mycket i arkiv och andra källor.
Skagegård har även läst sig igenom en stor brevsamling på Kungliga biblioteket. Märta hade över 400 brevvänner.
Vi går vidare till Grand Hotell Hörnan. Här levde Märta delar av sitt utsvävande liv och här har Ellinor Skagegård ibland suttit och skrivit.
– Jag brukar spara med att skriva sånt som kräver extra inspiration. Då sätter jag mig på andra ställen än hemma där jag vanligtvis sitter. Just här på Grand Hotell känns det som en annan tid. Det finns scener speciellt i slutet av boken som kräver mer av mig, när jag ska gestalta fram en speciell känsla snarare än bara redogöra för vad som hände, säger hon.