Uppsala verkar vara en knepig stad att leva i. Åtminstone av litteraturen att döma. Studenter fryser och deppar av ensamhet och kärleksplågor, katter mobbar, arbetslösa super, forskare intrigerar, och judar och invandrare upplever rasism och fara. Hur står vi ut?
När det idylliska Uppsala skymtar fram, är det ofta bara som kuliss till det frusna, ensamma, kärleksplågade och segregerade livet i staden, som inte bara delas på mitten av en mager lite å, utan också är skiktad på alla möjliga leder och bredder.
Att August Strindberg vantrivdes under sina två korta perioder som student i Uppsala runt 1870, har han själv berättat i bland annat ”Tjänstekvinnans son” och ”Från Fjärdingen och Svartbäcken”. Han upplevde inte alls det glada halvslarvandet med studierna, flirtandet med flickor eller det godmodiga supande, som Gunnar Wennerberg idylliserat i sångcykeln ”Gluntarne”. Tvärtom kritiserar Strindberg både undervisningen och lärarna, som han tycker är bondska, gamla toddygubbar eller oprövade dilettanter. Även supandet på Stockholms nation får sig en känga: råhet, förfärlig dryckenskap och slagsmål, beskriver han. Dessutom var han fattig och frös i sitt ynkliga hyresrum, som inte ens hade en ordentlig säng, utan bara en enkel brits.
Oavsett om han friserar sina berättelser till passande negativ form eller bara är sannfärdig rakt igenom, vet vi att han själv blir en av Sveriges största författare. Därför kan vi sluta tycka synd om honom, lämna honom där och vända blicken till exempel mot de än mer utsatta invånarna vid samma tid: de fattiga kvinnorna från landsbygden, som inte funnit lyckan i lärdomsstaden, utan hankar sig fram som prostituerade.
Ola Larsmo beskriver mötet mellan akademien, sjukhuset, makten och gatan på 1880-talet i sin roman ”Jag vill inte tjäna”, där läsaren bland annat får möta en föräldralös tonårsflicka och en ung läkare, som kanske är en god människa. Ingen pornografi, inget romantiserande, snarast en lågmäld saklighet som får kvinnornas torftiga vardag att framträda med sorgesam tydlighet.
Så värst mycket roligare har Päron och de andra personerna i Kerstin Ekmans ”Pukehornet” det inte heller. Arbetslösheten, fyllan och just torftigheten löper som maskor genom dagarnas av dåliga beslut tilltrasslade väv. Inte heller författaren, i bokens metaberättelse, har det något vidare i kvarteret Pukehornet vid hörnet av Gamla Uppsalagatan och Swedenborgsgatan i Svartbäcken.
När Susanne Levin i romanen ”Suggan i dômen” och andra böcker berättar om livet i den judiska minoriteten i Uppsala, är det ett liv som levs i skuggan av tusentals år av förföljelse och nazismen på det. Sorg och otrygghet, känslan av att inte helt och fullt vara hemma, påminnelserna i form av suggan i dômen, klottret på skolväggen, rasisternas manifestationer. Som också andra invandrare känner av. Sven Delblanc noterar i ”Primavera” mötet mellan religion och politik: ”Forumtorget, frälsning och politik i full gång, och svenska arbetare lyssnar med andakt eller vänlig tolerans till strängaspelet i Frälsis, och blänger med avsky på ungdomarna i FNL och SKP: förbannade snorungar, tror dom är nåt, borde sitta hemma och läsa, dom som får, och inte stå här och prata skit…”
Årets Fridegårdsstipendiat Kjell Eriksson har, till skillnad mot många deckarförfattare med Uppsala som scen, ett klart arbetarperspektiv i sina deckare och var själv kanske en av de ovan nämnda SKP-ungdomarna. Ulla Bolinders roman ”Hoppa in då!” berättar också om andra liv än de frommas och lärdas: 1960-talets raggares tillvaro, mer eller mindre självupplevd. Uppsala saknar dock riktigt muntra och mustiga skildringar av stadens invånare och miljöer även om Birgitta Rudbergs deckare ”Döden väntar i vattnet”, om ett ålderdomshem vid Fyrisån, trots mord har både humor och gemyt mellan pärmarna.
Nä, det får bli en läsestund med Pelle Svanslös, den gode magister Knutssons böcker, som jag minns från min barndom på 50-talet. Kattsamhället runt Övre Slottsgatans gränder och kyrkliga och akademiska kvarter. Idyll och mys om Uppsala, eller… Varning alla mobbade! Vid läsning om elakheter mot Pelle utförda av katten Måns, med entourage Bill&Bull, kan gamla sår rivas upp igen. Och med tanke på att varje katt representerar en för författaren, alltså Gösta Knutsson, bekant människa, är det väl fasen vilken knepig stad Uppsala är att leva i! Även om Pellekatten med sin svansstump till slut får såväl sötnosen Maja Gräddnos som rätten och rättvisan på sin sida.
Uppsalajournalisten Gunilla Lindbergs lättsamt skrivna och bildrika böcker om Uppsala under olika årtionden berättar kanske bäst av alla om stadens liv under förra århundradet, högt som lågt, på båda sidor om ån.