– Ska sanningen fram så har poesin väldigt få konkreta råd att komma med. Sådant förekommer egentligen bara i äldre lärodikter, säger Staffan Bergsten.
Vad poesin förmedlar, fortsätter han, är snarare visdomar och livshållningar. Dessa har varierat över tid och bestämts utifrån sammanhang och tänkt syfte.
Först och främst låter Staffan Bergsten ordet gå till Karin Boye, som under en tid studerade i Uppsala.
– Hon ger inget direkt råd, men med sin positiva livshållning visar hon åtminstone en väg för en ung människa.
Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd –
Men det är vägen som är mödan värd.
(-- - -)
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.
(I rörelse, ur ”Härdarna”, 1927)
Det är med andra ord inte det fullkomliga, de högsta betygen och sådana saker som är det viktigaste här i livet.
– Jag har ett barnbarn som tar studenten i dag, och det här är någonting som jag vill att hon ska ta med sig.
En som beundrade Boye, men som använde ett mer jordnära språk, berättar Staffan Bergsten, var Nobelpristagaren Harry Martinson.
Själv hade Martinson, som växte upp under knappa förhållanden och gick till sjöss i tonåren, ingen möjlighet att läsa vid gymnasiet och ta studenten.
– Han tog till sig Boyes budskap och hade en liknande livshållning. Han slutar en lång dikt med ord som påminner om Boyes.
”Bäst är människan när hon önskar det goda hon inte förmår
och slutar odla det onda som hon lättare förstår.
Då har hon dock en riktning. Den har inget mål.
Den är fri från hänsynslös strävan.”
(Till mognadens sång, ur ”Passad”, 1945)
En annan svensk som tilldelades Nobelpriset i litteratur var Verner von Heidenstam, den nationalromantiske skalden som strax norr om Motala, Östergötland, lät bygga sitt pampiga gods Övralid, varifrån man har en storslagen utsikt över Vättern.
– När jag var ung student var han fortfarande omåttligt uppburen av mina lärare. Men i dag klingar den ordensprydde och förmögne poetens ord mer ihåligt. Fast visst låter det tjusigt.
”Lyckan är ett kvinnligt smycke.
Smycken pryda icke män.
Stränga gudar, hårda öden
och av bröd ett sparsamt stycke,
det är liv för män.”
(Smycket, ur ”Nya dikter”, 1912)
Nu lämnar vi Nobelpristagarna och går över till Werner Aspenström, som enligt Staffan Bergsten var en finurlig poet som gärna lekte med undermeningar.
Aspenström uppmanar i sin dikt ”Äppelstegar” till skepsis mot auktoriteter och gamla sanningar. Sådana som Heidenstam kanske kan anses representera. Aspenström menar att man själv ska söka sanningarna.
– Här bör man komma ihåg den kristna skapelseberättelsens ord om kunskapens äppelträd.
”Tro inte dem som har berättat ’hela’ sanningen.
Betvivla deras äppelstegar.
Oplockade i skuggan hänger alltid astrakaner.”
(Äppelstegar, ur ”Fragmentarium”, 1987)
Länge innehade Esaias Tegnér det främsta rummet i svensk poesi, berättar Staffan Bergsten, och i hans dikt ”Till en yngling” finns ändå ett handfast livsråd.
– Han kan tyckas lite träaktig nu när det har gått tvåhundra år, men här finns en viktig uppmaning om att inte ge upp när livet går en emot.
”Och res dig och kämpa för mänskors väl
med svärd, med röst,
bliv misskänd, bliv hatad, och tryck dem likväl
till sårat bröst.
Och hoppas på räddning, på seger ännu
i stormens brak.”
(Till en yngling, 1810)
Det var först 1870, sextio år efter att Tegnér skrev sin dikt, som kvinnor fick rätt att ta studenten, då som privatister.
– Det är därför inte så konstigt att den vanligaste uppmaningen om hur livet ska levas i vårt lands poesihistoria riktar sig till unga män. Så här kan det låta på 1700-talet, formulerat av Carl Michael Bellman, personlig vän till kung Gustav III.
”Supa, dricka
och ha sin flicka
är vad Sankte Fredman lär.”
(Fredmans Epistel Nr. 2, ur ”Fredmans epistlar”, 1790)
Men det här är inget råd som Bellman ger till någon, förklarar Staffan Bergsten. Det är infogat i ett fiktivt sammanhang och är främst ett exempel på den dryckesvisgenre som var stor vid denna tid och som många senare poeter, så som Frans Mikael Franzén, ledamot av Svenska Akademien och sedermera även biskop i Svenska kyrkan, också verkade inom.
– Om Bellman och Franzén vetat att deras dikter skulle citeras i allvarliga sammanhang, som många gånger också har hänt, hade de nog blivit förvånade.
I dag, fortsätter Staffan Bergsten, skulle nog ingen komma på tanken att ge den sortens råd till en ung student.
– Den mycket citerade törst som Karin Boye talar om släcks absolut inte med alkohol.