Pulitzervinnaren blir hedersdoktor i Uppsala

Nguyen är 3 år. Han håller sin mamma i handen. Hon ler ned mot honom. De går genom gummiplantagen i Sydvietnam. Träden omsluter dem från båda sidor. De är lyckliga på det där bekymmerslösa viset. Hans mamma bär solglasögon och sin blommiga áo dài, en vietnamesisk högtidsdräkt. 

Scenen är ett fotografi. Ett fotografi Nguyen inte minns. Ändå har det format hans liv. I The New Yorker (3/9–2019) skriver han att om eftervärlden är som i Hirokazu Kore-eda’s film “After Life” hade den stunden blivit hans “evighetsscen”. I filmen måste de döda välja ut en händelse ur sina liv som görs till en film som spelas på repeat i himlen.

– Min evighetsscen var en möjlighet som nekades mig och min familj. Jag kunde inte ha en lycklig barndom på grund av kriget som förstörde det där ögonblicket med min mor, berättar han. 

Viet Thanh Nguyen är författare och professor vid University of Southern California. Han kom till USA som krigsflykting från Vietnam 1975, 4 år gammal. Erfarenheten har styrt hans vetenskapliga och litterära arbeten som kretsat kring flyktingens situation och minnet av krig. Kriget tar inte slut när en överenskommelse nås; krig fortgår i minnet och klyver livet i ett före och ett efter. 

– När jag växte upp bland vietnameser såg jag hur deras känslor av förlust, ilska och sorg stannade hos dem i decennier, säger han. 

Han växte upp i San José i Kalifornien med ständigt arbetande föräldrar. Nguyen sökte sig då till böckernas värld. Som 7-åring skrev han sin första berättelse ”Katten Lester” som tilldelades ett pris av det lokala folkbiblioteket. 

– Jag har biblioteket att tacka för mitt miserabla liv som författare, säger han med ett snett leende.

För skrivandet kan vara hemskt tycker Nguyen. Hans senaste novellsamling ”Flyktingar” tog honom 20 år att skriva. Varje stund var förknippad med ångest.

– Jag behövde gå tillbaka till känslomässigt jobbiga stunder. Tidigare försökte jag bedöva mig men som författare gick det inte. Många av oss försöker glömma det förflutna men jag har insett att de känslorna är viktiga för vilka vi är, säger han. 

Han drogs till författarskapet av andliga och artistiska skäl. Litteraturen gjorde det möjligt att ge en mer rättvis bild av olika människor och kulturer. 

– Rättvisa innebär att ge en mer fullständig bild av människor som utmålats som antingen offer eller förövare. Om du är en flykting finns det ofta bara en berättelse om dig och du har inte makten att utmana den. Jag kände ett ansvar att visa på mångfalden i flyktingars erfarenheter, säger Nguyen. 

Han menar att det finns vissa dominerande berättelser om krig, som amerikaniseringen av Vietnamkriget. Något han belyser i sin Pulitzerbelönade roman ”Sympatisören” från 2015. Det amerikanska perspektivet kom att dominera berättelsen om Vietnam genom Hollywoodproduktioner, minnesmonument och i politiken. 

Nguyen argumenterar för vad han kallar ”dubbelt etiskt minne”. Han menar att vi initialt tenderar att demonisera motståndarna. Sedan får vi ett etiskt minne där vi minns våra egna illdåd, vilket tar sig uttryck i till exempel antikrigsrörelser. Men nu blir motståndarna istället offer för oss. 

– Dubbelt minne handlar om att minnas vad båda sidor gjort. Vi behöver förstå att vi liksom de är komplexa, kapabla till både gott och ont, säger han.