För den som söker litterär exil undan språkmaterialistisk otrygghet i lyrikens värld är årets Nobelpris en välkommen present. Louise Glück rör sig lika tryggt i den klassiska myten som i den psykoanalytiska traditionsfåran med ett språk som aldrig verkar sökt eller uppstyltat.
Må vara att hon skriver i en hög stil, hennes lyrik presenterar sig med en rättframhet som påminner om Seamus Heaneys, eller om parallellen tillåts: som en lyrikens Lena Andersson som ser allt genom positivistiskt filter om hon så beskriver kärlekens komplikationer.
Tolv diktsamlingar, en del översatt till svenska, exempelvis ”Ararat” där hon beskriver faderns död med en lakonisk gest: ”Det han ville var/ att ligga på soffan/ med Times/ över ansiktet,/ så att döden, när den kom,/ inte verkade förändra särskilt mycket”.
Det är så bra dikt fungerar, mannen under tidningen tycker man sig ha känt och där kommer Heaney in igen. Men från byn i Irland, när han pratar om sin fars handlag med lien eller den gamla gumman som hämtar vatten från en gnisslande pump, det är då man märker närheten, hur han upphäver avståndet till grevskapet Derry. Detsamma gör Glück så att man genast blir hemmastadd i en ungersk-judisk släkt som man aldrig träffat, som med det gamla, vackra ordet ”frändskap”.
Det är en poesi som trivs i den vanliga världen, den legerar vardagsintryck med precist språkmaterial och litterärt arv. Och om Heaney finner referenser i irisk etymologi och nordisk mytologi armerar Glück sina dikter med homeriska hjältar och profeter ur Gamla testamentet. Lika osökt, de är del av det pågående samtalet, det som gör litteraturen så fantastisk om vi bara hade ännu fler bra översättare. Ord är inte till för tvivlets osäkerhet utan för världens tydlighet. Må vi sen göra vad vi vill med den, någon har ändå uttalat sig om dess tillstånd.
Säkerligen kommer kritiken att berömma Glücks förmåga att sätta Persefone i centrum. En hoppets kvinnofigur ur grekisk mytologi, som vanligt bortrövad av någon manlig drummel (Hades). Samtidigt en kvinna som håller döden på avstånd och befordrar det växande, som med våren återvänder från dödsriket och gör allt nytt igen. Kanske ingen figur ur vardagslivets myller, men en figur som gror i dess drömmar och en självklar referens även när hon nu med hösten drar sig tillbaka mot underjorden och mörkret åter breder ut sig över jorden.