I "Från höst till höst" beskriver Merete Mazzarella en tolvmånadersperiod som inleddes som vanligt men snart övergick i något helt annat.
– Tack, mig går det ingen större nöd på. Hur står det till själv?
En intervju med Merete Mazzarella innebär att även reportern får räkna med frågor, både sådana som är enkla att besvara och sådana som kräver lite eftertanke.
– Jag vill inte verka påträngande eller frågvis. Men jag är nog ganska intresserad av mina medmänniskor, säger hon på telefon från bostaden i Ekenäs på andra sidan Östersjön.
Så värst många möten med människor utanför den närmaste kretsen har det inte blivit under det senaste året. Det saknar hon mycket. Den välfyllda almanackan tömdes snabbt på åtaganden och hennes flitiga resande, inte minst till Sverige, avbröts tvärt när pandemin slog till förra våren.
– Jag kan inte påstå att jag saknar själva resorna. Att stå med rullväskan på Stockholms central och undra från vilket spår tåget till Borås går klarar jag mig utan. Däremot längtar jag efter att åter få föreläsa om litteratur och skrivande för läkarstudenterna i Göteborg och möta mina läsare på Bokmässan och andra evenemang.
Fast den största saknaden handlar om sonen och barnbarnen i USA. Dem har hon inte träffat på två år vid det här laget. Att se varandra via Skype och Zoom för en pratstund är ett klent substitut.
Den nyligen utgivna boken "Från höst till höst" består av tolv kapitel, ett för varje månad mellan hösten 2019 och samma årstid 2020. I vanlig ordning varvar Merete Mazzarella betraktelser från det lilla livet med reflektioner kring läget i Finland, Sverige och övriga världen. Hon hittar paralleller i världslitteraturen och tar ofta avstamp i faktaböcker.
Den som kan sin Mazzarella kommer att känna igen det personliga tilltalet, det eleganta språket och de lärda utvikningarna. Inte minst för UNT:s läsare är det så hon gjort sig känd som krönikör under ett par decennier.
Samtidigt är inget sig likt. Både den lilla och stora världen är vänd upp och ned sedan våren 2020 då coronaviruset gjorde entré. Många har dött, ännu fler har blivit svårt sjuka. Har en välbärgad pensionär i en av världens rikaste stater rätt att klaga då? frågar sig Merete Mazzarella.
– Ordet privilegierad har jag svårt för. Men visst, det liv jag lever kan nog betecknas som privilegierat på de flesta sätt. Samtidigt tycker jag att jag är i min fulla rätt att känna bedrövelse. Inte bara för dem som drabbats svårt utan också för egen del. Värst är saknaden efter min son och mina barnbarn.
Till viss del hänger sorgen ihop med åldern. Merete Mazzarella berättar att hon nu, vid fyllda 76, har börjat försonas med insikten om att hon är gammal på riktigt. Att kalla sig yngre pensionär är inte längre korrekt.
– Jag och många andra gamla begriper att det kanske inte blir så värst många ytterligare år. Att då tvingas pausa livet i mer än ett år skapar bedrövelse och frustration. Men det är förstås jobbigt också för unga människor. Ett år i en 22-årings liv är en lång tid.
Hur pandemin utvecklas vet Merete Mazzarella lika lite som någon annan. Hoppet knyts till vaccinet. Själv har hon fått första sprutan och ska snart få den andra.
Vi kommer överens om att ses över en kopp kaffe i Uppsala när tiden för resor är inne. Uppsala har hon ett gott öga till efter att ha bott här på deltid under tolv år kring millennieskiftet.
– Dit längtar jag verkligen efter att få komma.