Turisterna strömmar till det lilla samhället Valldemossa på sluttningen av bergskedjan Tramuntana på Mallorca. De vill se platsen där författaren George Sand och kompositören Frédéric Chopin bodde ett par månader vintern 1838-39, en tid skildrad av George Sand i boken ”En vinter på Mallorca” (nyligen nyutgiven på svenska i lätt moderniserad utgåva). Valldemossa har blivit en turistmagnet. Och boken en storsäljare, ja, en klassiker till och med. På den engelska lågprisupplagan, såld överallt på ön, står det att boken är ”fascinating” och en ”brilliant account”. Fascinerande, och en briljant redogörelse, alltså. Tycker vem, kan man undra? Knappast mallorkinerna själva, i alla fall. George Sand är nämligen väldigt kritisk mot ön, i synnerhet mot befolkningen. Hon värderar spanjorer generellt rätt lågt, men mallorkinerna … oj, oj, här skräder hon inte orden. De är, skriver Sand, snarstuckna, sluga, lata, snåla, själviska, oföretagsamma, okunniga, usla odlare och mediokra grisskötare – och maten är som tillredd av djävulen själv.
”Vi döpte Mallorca till Apön”, skriver Sand vidare. För att människorna inte nått längre i utvecklingskedjan, och måste behandlas därefter. Ett chockerande nedlåtande uttalande, man vill mest slänga boken ifrån sig. Men Sand menar nog inte att vara elak. Utan snarare vidsynt och analytisk. Mallorkinerna hade helt enkelt inte fått chansen än, menar hon. De var fattiga, outbildade och med låg levnadsstandard. Där av detta låga, nästan djuriska beteende, ”utan kontakt med nutidens människor”.
Till skillnad från i Sands hemland Frankrike får man förmoda. Frankrike, då en nation med stormaktsanspråk, högt över Spanien på den europeiska maktskalan. Kanske var det vedertaget att som Sand se ner på spanjoren, inget konstigt med det, så som ”sanningar” uppstår i hierarkiska system. Synen på ”den andre” som mindre värd, mer ”djur” än man själv.
Och på samma vis uppstår föraktet från den i underläge, en pyrande bitterhet och ilska. Att bli behandlad som en apa, väcker förstås, milt uttryckt, irritation.
Så troligen blev inte Sand och Chopin särskilt väl mottagna på Mallorca.
Sand, en stark, okonventionell kvinna, som klädde sig som hon behagade, i byxor till och med, struntade i gudstjänsten och levde med en man som hon inte var gift med. En älskare, som dessutom var sjuk och hostade och kanske spred någon farlig smitta?
Nog fick de möta misstänksamhet av den religiösa befolkningen, och nog hade de säkert en på många vis förfärlig tid på mallis. Vädret var dåligt också. Fuktigt och rått. Bara naturen slår an hos Sand. Enbart inför bergen och den frodiga växtligheten blir hon överväldigad, hänförd.
Jo, George Sand har säkert en uppriktig ambition att säga något viktigt om Mallorca, och tillståndet på ön. Men tyvärr, hennes analys är inte särskilt spännande. Man saknar nyanserna, det uppriktiga intresset för platsen och dess förutsättningar. Nu blir det tämligen förutsägbar läsning.
Det är synd, för jag är övertygad om att hon hade kapaciteten att komplicera, vilket i sin tur hade gjort boken till angelägen läsning än i dag. För tematiken är fortfarande aktuell; föraktet mot mallorikerna finns kvar. Ni vet, det där pratet om mañana, att ta livet lättsamt och låta pengarna glida under bordet.
Själv har jag bott ett år på ön och kan, även när jag nu återvänder, se att mallorkinen i många utlänningars ögon fortfarande ses som ”den andre”. Mallorca är platsen man åker till och badar. Billiga drinkar och massor av sol. Man skitar ner och drar hem. Visst har det skett en förändring de senaste åren. Bilden av Mallorca är inte entydigt slit-och-släng längre. Fler köper hus uppe i bergen, cyklar, vandrar. Det är en annan typ av turism, mer kapitalstark. Palma lockar med god mat och vackra gränder. Men för många är mallis fortfarande just mallis; en häftig partydestination. Och samma nedlåtande attityd som Sand förmedlar i sin bok, tycks i viss mån leva vidare.
Men bussarna fortsätter att rulla. Och i klostret i Valldemossa kan man för en slant få besöka rummet Sand och Chopin hyrde. Där står Chopins piano kvar. Snart tvåhundra år efter deras korta, bedrövliga besök på ön, vallfärdar man hit. Sand och Chopin är en hit för turismen. Tänk om hon vetat det, Sand. Att nu används hennes irriterade ord för att tjäna pengar, kanske åt släktingar till dem hon tycktes sig så illa behandlad av. Kanske skulle hon skratta åt det, svepa en sjal om halsen och vandra upp i bergen, ut i naturen, bort från den vulgära tillställningen där nere i byn.