Jag har aldrig varit i Wien. Men jag har tillbringat många timmar där, gått längs stadens avenyer och suttit på alla de kända uteserveringarna. Eftersom jag har gjort det genom böcker av författare som Stefan Zweig, Thomas Bernhard och Ingeborg Bachmann tror jag dock inte att mina sinnens Wien finns på kartan. För att hålla liv vid illusionen, där staden är på samma gång levande och död, undviker jag därför att besöka den.
Snart 50 år har gått sedan Bachmann gav ut "Malina", en labyrintisk roman med Wien som utgångspunkt. Den är en del av det större projektet "Sätt att dö", som innefattar novellerna i "Simultan" och en andra, oavslutad roman. Vartåt projektet syftade kan man bara gissa – Bachmann avled 1973, två år efter att "Malina" gavs ut.
"Vissa böcker är fällor", skriver poeten Jenny Tunedal i sitt inspirerade efterord. Och nog är "Malina" en fälla, en avancerat konstruerad sådan. Romanen är skriven med vaghetens speciella teknik, där berättelsen väcker så många frågor att läsaren snart måste överge dem och i stället bara låta sig omslutas av texten. Förnuftet kringgås, en underjordisk kanal uppstår mellan ord och sinne.
I centrum står en kvinna, en namnlös författare, och kring henne finns två män: Ivan och Malina. Den ene är åtrådd och svårfångad, den andre närvarande och pålitlig. I en lägenhet på Ungargasse utvecklar sig deras entente, ur den namnlöses perspektiv som ett fritt flytande skeende med drag av essän, fantasiromanen och journalistiken. Det är svårt att ge ens en överskådlig blick av händelseförloppet. Att romanen har gett upphov till ett mindre forskningsbibliotek har sina skäl, men när det begav sig var den också en bästsäljare i Österrike, nota bene.
Den romantiska kärlekens maktapparat löper genom texten och sammanfaller med den andra delens drömlika bild av Förintelsen. Malina som en ständig lyssnare, en tilltalad terapeutisk röst. Är han berättarens alter ego? Författarens musa?
Linda Östergaard har gjort ett noggrant, inlevelsefullt översättningsarbete. Man tycker sig höra hennes hänryckning genom språket. I sina kommentarer antyder hon till och med en tolkning hämtad från litteraturvetaren Sandra Boihmanes forskning: romanen som en "hemlig" skrift, ett brev till eftervärlden.
Men man anar också en ansats till någonting större: en bok som ska omfatta allt, en utopisk idé. En sådan bok kan nog aldrig skrivas, men genom "Malina" antyder Bachmann något av dess sken.
Litteratur
Malina
Ingeborg Bachmann
Övers. Linda Östergaard
Ellerströms förlag