Allt var bra. Både mamma och barn mådde bra. Men i graviditetsvecka 33 insjuknade plötsligt Tom Malmquists fästmö Karin i akut leukemi och avled en vecka senare. Kvar blev Tom med parets nyfödda dotter som förlöstes med kejsarsnitt. Fyra månader senare avled också hans far i cancer.
Nu kommer hans sorgeskildring ”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv”, som också kan beskrivas som en kärleksberättelse och en minnesbok till dottern.
– Jag försökte skriva poesi strax efter men jag fick så sjuk ångest. Jag lyckades inte ta hjälp av mitt skrivande i min ofattbara situation. Och jag skriver ju annars jämt, det är mitt liv, det naturliga för mig.
– Idén om en bok kom när jag skulle skriva Karins griftetal och då hittade jag en ton jag tyckte var ärlig och rak. Det gjorde mig oerhört lugn. Då kände jag att jag hittade ett hjälpmedel i skrivandet. Ett sätt att skapa mening i det meningslösa, säger han.
Inledningsvis kastas läsaren brutalt in i skeendet där Tom pendlar mellan dottern på neonatalavdelningen och Karin på intensiven. Allt som först sker i realtid och i ett virrvarr av medicinska termer och känslor, antar efter hand mer en romanform där läsaren får inblickar i parets liv i olika tidsperioder. Den skildrar också relationen till pappan, sportskribenten Thomas Malmquist. Själv beskriver Tom Malmquist boken som en litterär memoar, där han sållat och klippt och klistrat.
– Kronologin är ju omkastad. Allt detta är mycket medvetet litterärt komponerat och jag har valt språket. Det är så lätt att det blir svulstigt och romantiskt och sentimentalt. Inget fel i det i sig, men för mig blev det bäst att bara skriva rakt och att tillbakablickarna blir symboliska, säger han.
Samtidigt är det inte enbart ett ömsint tillbakablickande. Här skildras även konflikter och komplexa relationer under den här krisartade perioden. Han har erbjudit Karins föräldrar att läsa boken, men de har avböjt.
Hur resonerade du kring det här? Fanns det någon tvekan hos dig med den vetskapen?
– Det här river upp sår hos dem naturligtvis. Och blir det snurr på boken och folk börjar prata om den... Man vill ju inte glömma det som har hänt, men vill kanske inte tänka på det hela tiden heller och då drabbas man igen. Men när jag skrev tänkte jag inte på det. Då tänkte jag bara på att om jag ska läsa det här då måste det bli bra.
– Jag är ju en kännande och empatisk människa och är medveten om att någon kanske blir arg – jag är ju inte ensam sörjande. Men det här är min sanning och min version, säger han. (TT)