Diktfynd – del 1
I ett tidskriftsställ i bokhyllan hemma hos Kerstin Söderberg, 92 år, låg de. 34 tidiga dikter av författaren Elsie Johansson.
Men vi tar det från början.
Mikael Söderberg, Kerstin Söderbergs son, ringde UNT:s redaktion och nästan skrek i luren:
– Jag har hittat opublicerade dikter av Elsie Johansson!
UNT åkte såklart till Gottsunda där Kerstin Söderberg bor, för att ta del av dikterna. Inne i lägenheten på fjärde våningen, visar Mikael Söderberg rummet och tidskriftssamlaren där han hittade både de maskinskrivna, sammanhäftade dikterna i dubbla plastmappar och ett exemplar av Elsie Johanssons poesidebut: "Brorsan hade en vevgrammofon" (1979). Dikthäftet och boken är signerade av författaren själv, tillsammans med en hälsning till Kerstin i sirlig gammal skrivstil:
"Till min kära vän Kerstin med stor innerlighet. Elsie J. 11/2 -74".
– De skulle byta fönster här i lägenheten och jag behövde åka hem till mamma för att flytta bokhyllan, så hantverkarna kom åt. När jag tog ut tidskriftssamlaren, bläddrade jag lite i den och såg den här plastmappen med dikterna i. Jag såg årtalet och tänkte att det här måste vara en skatt, säger Mikael Söderberg.
Kerstin Söderberg, som är född samma år som Elsie Johansson, 1931, berättar att de båda arbetade på samma postkontor i Uppsala. De har båda vuxit upp på landsbygden, Kerstin utanför Sala och Elsie Johansson i Vendel.
– Vi var tillsammans mycket, både på arbetet och privat. Vi träffades som tjejer gör mest, drack kaffe och pratade. Jag minns Elsie som gladlynt, trevlig på alla vis och hjälpsam. Hon var duktig på att prata, hon hade ett stort ordförråd, men jag kommer ihåg att hennes mamma var sjuk, det var jobbigt för Elsie, säger Kerstin Söderberg.
Kerstin Söderberg flyttade senare till Västerås, då skickade Elsie Johansson henne ett exemplar av sin debutbok. Men varför Kerstin fick de tidiga dikterna kan hon inte svara på.
– Det blev nog bara så, jag vet inte hur det kom sig. Elsie tyckte inte att hon hade något att skriva om, det sade hon flera gånger. Hon var inte alls skrytsam av sig, tvärtom, hon försökte tona ner sitt eget skrivande. Vi pratade väldigt mycket med varandra, hängde ihop ett bra tag.
UNT bokade en träff med författaren själv för att spela upp hälsningen från ungdomsvännen och för att be henne titta på de tidiga dikterna. Läs om det i en kommande artikel.