Den 21 april infaller tvåhundraårsdagen av Charlotte Brontës födelse. Författaren till ”Jane Eyre”, ”Villette”, ”Shirley” och ”The Professor” blir därmed den första av tre av världslitteraturens giganter som i tät följd firas under april månad i år. Den 22 och den 23 april infaller fyrahundraårsdagarna av Miguel de Cervantes respektive William Shakespeares död.
Upptakten till Charlotte Brontës jubileumsår började redan i fjol. Detta inte minst här i Sverige; i höstas utkom ”Villette” i nyöversättning av Anna-Karin Malmström Ehrling och Per Ove Ehrling. Nyligen utgav Ehrlings eget förlag Angria Ann Dinsdales oemotståndligt vackra ”Systrarna Brontës värld” med fotografier av Simon Warner.
Den engelskspråkiga Brontëlitteraturen utökades med Deborah Lutz ”The Brontë Cabinet: Three Lives in Nine Objects”. Lutz närmar sig Charlotte, Emily och Anne Brontë och deras epok med hjälp av några av deras forna ägodelar. Där får vi bland annat möta Charlottes miniatyrböcker och Annes lydigt broderade märkdukar, ett hundhalsband som en gång tillhörde Emilys älskade mastiff Keeper, Charlottes brev samt av bläck och krumelurer märkta skrivbräden. I en tolkning där litteraturvetenskap möter studier av materiell kultur väver Lutz in de redan ikoniska berättelserna om syskonen Brontës liv och skrivande i det brittiska 1800-talets socialhistoria.
Men hur firar man bäst en litterär ikon om inte med en ny biografi? Claire Harmans ”Charlotte Brontë: A Life”, som utkom i Storbritannien i oktober och nyss som ”Charlotte Brontë: A Fiery Heart” på Alfred A. Knopf i New York, har redan korats till ”den definitiva biografin” över Charlotte Brontë. Personligen tror jag inte på definitiva författarbiografier. Jag ser inte heller Harmans version av den välkända historien om Charlotte Brontë som nydanande. Vad Harman är ute efter är en klassisk skildring av Brontës författarliv mot bakgrunden av kvinnors villkor under tidigt 1800-tal. Hon lutar sig tungt mot Elisabeth Gaskells ”The Life of Charlotte Brontë” från 1857. Som The Guardian-kritikern Kathryn Hughes har påpekat ligger Harmans Brontëporträtt någonstans mittemellan Gaskells och Brontëskildraren Juliet Barkers. Icke desto mindre är Harman en fängslande och personlig berättare som går grundligt till väga. I prologen kastas vi rakt in i den då tjugosjuåriga Charlotte Brontës liv som lärarinna vid Pensionnat Heger i Bryssel och olyckligt kär i språkläraren Constantin Heger. Scenen med den svuret protestantiska Charlottes bikt i en katolsk kyrka markerar ett inre uppror. Men sedan går Harman tillbaka till historien om den irländska familjen Brunty, Branty eller möjligen O’Prunty vars äldste son Patrick gör en klassresa från en obemedlad bondemiljö till St John’s College i Cambridge. Namnbytet till det mycket mer nobla Brontë, äktenskapet mellan Patrick och Maria Branwell, de sex barnens födelse och moderns snabba död i cancer bildar bakgrunden till historien om Charlottes liv som för alltid skulle balansera på gränsen mellan fiktion och en svåruthärdlig vardag. Den omänskliga behandlingen på en skola för fattiga prästdöttrar påskyndar döden för de två äldsta systrarna Maria och Elisabeth, vilket hos den då nioåriga Charlotte leder till en livslång skräck för tuberkulos och syskondöd. ”Jane Eyre” rymmer en kritik av den tidens grymma uppfostringsmetoder.
Den röda tråden hos Harman är annars de fyra syskonen Brontës mycket tidigt påbörjade och ovanligt stora litterära produktion. Som barn skriver de krönikor och leksakstidskrifter, alltsammans i tändsticksaskformat och med ett miniatyrtypsnitt som svårligen låter sig läsas utan ett förstoringsglas. Charlotte och Branwell leder skapandet av sagorna om ”De Tolv” och av de avancerade sagovärldarna Angria och Glass Town, senare Verdopolis. Charlottes egen skapelse, prinsen av Zamorna, blir i vuxenålder en del av vad Harman ser som hennes närmast sexuella fantasier som möjligen förstärktes av opiumbruk. Som vuxna delar de fyra syskonen inte bara litterära och konstnärliga ambitioner utan har även den starka skyggheten gemensam: ingen av dem förutom Anne klarar av något längre förvärvsarbete och ett liv utanför Haworth. Men i övrigt går deras konstnärspersonligheter isär, från den relativt sociala Charlotte till den buttra och inåtvända Emily som endast ägnade sig åt sina husdjur och vidare till den tålmodiga och fogliga Anne och så till konstnärsaspiranten Branwell som provade allt, förmådde inget och dog ung av alkoholmissbruk. Charlotte och Branwell definierade sig själva tidigt som författare och sökte råd hos etablerade poeter. Emily och Anne skrev i tysthet. Emilys förmåga att skapa en så grym och vilt passionerad berättelse som ”Svindlande höjder” skulle för Charlotte förbli en mörk gåta. Efter de tre systrarnas gemensamma poesidebut som Currer, Ellis och Acton Bell kom Charlotte i och med sitt genombrott med ”Jane Eyre” och fortfarande under manlig pseudonym att tas för författaren till systrarnas samtliga romaner. Och det är precis här, kort efter det att ”Jane Eyre” och Emilys ”Svindlande Höjder” år 1848 har börjat erövra USA som den absoluta höjdpunkten i Harmans biografi infaller. Hon låter Charlotte med egna ord kommentera de då cirkulerande spekulationerna om den eller de förmodat manliga författarna Bell, som oavsett sin odiskutabla begåvning antogs vara brutala och offensiva av naturen. Endast sådana manliga personligheter förmodades nämligen kunna skapa gestalter som Rochester eller Heathcliff. Med svidande ironi ställer Charlotte denna bild mot den som hon har framför sig: den trettioåriga Emily och den tjugonio år gamla Anne, båda dödssjuka och tyst vilande i var sin fåtölj framför den ”något melankoliska” eldstaden i Haworth. Det är i denna scen som historien om hur kvinnor i flera hundra år hade uteslutits ur världslitteraturen blir både extra tydlig och extra smärtsam. Och det är just här som historien om Charlotte Brontës och hennes systrars inflytande på världslitteraturen ter sig desto mer fascinerande.
“Are we talking about the 400th anniversary of William Shakespeare's death on 23 April? Like hell we are.“, skriver jubileets kurator Tracy Chevalier frimodigt apropå tvåhundraårsfirandet i Haworth. Och jo, med all respekt för Cervantes och Shakespeare, är Charlotte Brontëåret härmed invigt.