Under sommaren har David Thurfjell, religionshistoriker och professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola, medverkat i massor av reportage och intervjuer för att berätta om sin bok. Den är egentligen skriven inom ramen för ett internationellt forskningsprojekt, vilket kanske inte alltid är ett givet framgångsrecept. Men Thurfjells språk är ledigt och lättillgängligt, just för att nå ut utanför forskningsvärlden. Plus att ämnet lockar.
– Men att den skulle få ett sådant här genomslag kunde jag inte gissa. Till viss del hänger det väl ihop med corona, den här sommaren har ju ovanligt många vandrat och paddlat kanot, säger David Thurfjell sedan han krängt av sig en proppfull ryggsäck modell större, och iförd friluftskläder slagit sig ner på bänken i Botaniska trädgården.
Det visar sig att han kommer till intervjun mer eller mindre direkt från en paddlingshelg på Voxnan i Hälsingland. Han beskriver sitt eget förhållande till naturen som nära och kärt. Så har det egentligen varit ända sedan barnsben, även om han i takt med stigande ålder känt en tilltagande dragning till skog och vatten.
Men förutom corona finns förstås fler orsaker till att "Granskogsfolk" uppmärksammats.
– Jag tror att det handlar om att vi svenskar har ett behov av att finna vår identitet och definiera oss. Vårt land har förändrats oerhört mycket bara sedan 1960-talet, inte minst demografiskt. Vilka är vi egentligen? Det är en fråga som inte bara minoritetsgrupper ställer sig, utan även den stora majoriteten.
I "Granskogsfolk" ingår intervjuer som David Thurfjell gjort med 72 personer från vad han kallar den urbana medelklassen. Den gruppen ser han som huvudfåran i den svenska befolkningen.
– De allra flesta i den gruppen har en relation till skogen, även om det rör sig om ganska vardagliga aktiviteter som hundpromenader, löpturer eller bär- och svampplockning. De kanske inte är där så ofta men känner tydligt att det är en rogivande och skyddsvärd miljö, säger han.
Enligt David Thurfjells intervjuer ger kontakten med naturen något mer än bara en känsla av sinnesro och avkoppling.
– Det handlar om att vi når fram till något autentiskt och oförstört, vilket upplevs som tröstande. I den känslan ligger underförstått en kritik mot det vanliga livet som något förljuget och ytligt. I naturen däremot känner vi att vi är en del av den, att vi hör ihop med djuren och växterna.
I svaren framgår också att många känner sig mindre ensamma när de går i skogen, även när de saknar fysiskt sällskap på promenaden. Naturen skänker uppenbarligen en känsla av samhörighet.
Men räcker dessa upplevelser för att likna skogen vid en religion?
– Ja, om man ser religion som en plats för livets djupupplevelser, alltså en miljö dit man beger sig för att knyta an till sig själv och tidigare generationer, fundera över livets stora frågor och hitta existentiell tröst. Men skogen är förstås inte en religion i den meningen att det finns en organisation och en tro på övernaturliga fenomen.
David Thurfjell ser inte vurmen för naturen som unikt svensk, men vi hör definitivt till ett bälte i Nordeuropa och Nordamerika där skogen intar en särställning.
– Vi har ju också alla förutsättningar att ganska enkelt ta oss ut i skogen. Dessutom är vår natur väldigt välvillig. Här finns inga särskilt besvärliga eller farliga arter att tampas med.