En dryg månad har gått sedan ”Ängeln och sparven” publicerades. Samma dag som boken släpptes var det den mest sålda boken hos nätbokhandeln Bokus.
– Jag skriver direkt från hjärtat, det är nog därför många tycker om mina texter, säger Ali Zardadi. Dessutom vill man nog veta hur vi ensamkommande har det.
Just nu är han engagerad i ett stort projekt som ska kasta ljus på ensamkommandes situation i Sverige – man håller på att samla tjejers röster.
– Många vågar inte berätta, de är rädda för vad som kan hända om de gör det, säger han. Men om några vågar kanske fler också gör det.
Ali Zardadi och hans kompisar Ahmad Rahimi och Mahboba Madadi är i Uppsala för att träffa två tjejer, likt de själva ensamkommande flyktingar från Afghanistan. De har redan intervjuat tjejer i Stockholm och Växjö. Snart ska de vidare till Göteborg. Småningom ska det bli en dokumentärfilm.
– Man har glömt bort tjejerna, det enda man pratar om är hur killarna har det, säger Mahboba Madadi, som är ordförande i Ensamkommandes förbund i Malmö.
Tjejernas situation är densamma som de ensamkommande killarnas, fortsätter hon. Tjejernas situation är faktiskt värre.
– Vägen hit är svårare för tjejerna och de har det svårare när de kommer fram, det patriarkala förtrycket följer med dem hit, säger hon.
Det är tungt att höra tjejernas berättelser, fortsätter hon. Den saken håller både Ali Zardadi och Ahmad Rahimi med om.
– Det finns en jättestark hederskultur i Afghanistan, säger Ahmad Rahimi. Tjejerna som kommer till Sverige är fortfarande rädda för sina pappor och bröder.
Han är en av årets mottagare av Raoul Wallenberg-akademins pris Ungt Kurage, som han fått för sin kamp för ensamkommande barns och ungas rättigheter.
– Jag har inte makten att hjälpa alla ensamkommande ungdomar, det har politikerna och myndigheterna, men jag kan vara deras röst, säger Ahmad Rahimi.
Ali Zardadi kämpade och var duktig i skolan också i Afghanistan, berättar han. Men det var först när han kom till Sverige som han började skriva.
”Ängeln och sparven” samlar korta texter som handlar om både sorg och glädje. Men en sak som finns i alla bokens texter är den stora saknaden efter mamma.
– Boken handlar egentligen om hur mycket jag saknar och längtar efter henne, säger han. Jag vet inte ens var hon är någonstans.
Ali Zardadi förstod tidigt att han, för att kunna anpassa sig till livet i Sverige, var tvungen att lära sig språket. Han skriver om den saken.
– Man måste börja med språket, säger han. Det finns många möjligheter att lära sig svenska fort, men man måste gå in för det. Jag har också tur som fått komma till en så bra familj i Sverige.
Precis som många andra ensamkommande vet inte Ali Zardadi om han får stanna i Sverige. Hans dröm är att få göra det och att få utbilda sig.
– Det finns en text som handlar om den saken, hur jag går till sängs med en önskan bara att få drömma om att jag får stanna, säger han.
Att träffa en kompis som fått avslag från migrationsverket, som måste lämna Sverige, är det värsta, fortsätter Ali Zardadi. Bokens titelnovell handlar om en kille som har fått ett sådant besked, och om hur Ali Zardadi och en svensk kvinna försöker trösta honom. Samtidigt vet Ali Zardadi att det nästa gång kan vara han.
– Vi som kommer hit är som sparvar, orolig och nervösa. De snälla människorna i Sverige som hjälper oss är änglar, säger han.