Donia Salehs bok har fått fina recensioner på de stora tidningarnas kultursidor. I fokus står barndomsvännerna Leila och Amila som går sista året på gymnasiet och står på tröskeln till vuxenlivet. Romanen är rik på perspektiv med flera olika teman – klass, etnicitet, feminism.
Romanbygget vilar ändå främst på skildringen av den vänskap som Leila och Amila byggt upp ända sedan de blev bästisar i sexårsåldern. Att den snudd på symbiotiska relationen någon gång måste krackelera går nästan att ana.
När UNT får en pratstund med 24-åringen befinner hon sig på ett fik i Stockholm. Hon har tillbringat några dagar i huvudstaden för att delta i en kollegas releaseparty och lansera den egna boken. Annars är det Göteborg som är hennes hemvist sedan några år. Där pluggar hon på universitetet med sikte på en kandidatexamen på statsvetarprogrammet.
– Jag lämnade Uppsala efter studenten på Rosendalsgymnasiet 2015. För mig är Uppsala en stad med många akademiker som hör till medel- och överklassen. På Rosendalsgymnasiet finns många elever från sådana miljöer. Den vita medelklassfeminism som jag skriver om i "Ya Leila" har jag sett på nära håll, säger Donia Saleh.
I boken finns en gruppering som går under namnet Glitterfittorna, skolans "medvetna" och samtidigt väldigt privilegierade tjejer. Deras feministiska kamp är egentligen ganska ytlig och symbolisk om man skrapar på ytan. Leila och Amila dras in i kretsen och blir en sorts alibin som ska visa att gruppen minsann också består av personer med annan bakgrund. Majoriteten i Glitterfittorna kommer annars från familjer där skidsemestrar i Alperna är lika självklara som långa lägenhetsvistelser i Barcelona efter studenten. Samtidigt kämpar Amilas och Leilas familjer för att få vardagsekonomin att gå ihop.
– Jag vill skildra kontrasten mellan glittrig glamourfeminism och den kamp som personer med erfarenhet av krig och förföljelse för. Det leder också till resonemang om klass och etnicitet, säger Donia Saleh.
Hon menar att Leilas och Amilas djupa vänskap inte bygger på att de skulle vara outsiders, utan att de – som Donia själv uttrycker det – "ofta står ensamma i de vita rummen".
– De kommer väldigt nära varandra som en ren överlevnadsstrategi. Egentligen kanske de inte borde umgås så symbiotiskt, men omständigheterna och omgivningen tvingar dem till det.
Men så uppstår den kanske till slut oundvikliga sprickan mellan dem. I samband med en fest ställs allt på sin spets.
– Då visar det sig att Amila och Leila trots allt är ganska olika. Sådant som Leila ser som en väg in i gemenskapen och lockas av, tycker Amila är förnedrande. Det är ingen tvekan om vem som har störst integritet, säger Donia Saleh.
Tanken på att skriva "Ya Leila" fick hon ganska snart efter att hon lämnat gymnasiet. Sedan har hon burit med sig romanidén i flera år parallellt med att hon gått olika skrivutbildningar, bland annat masterprogrammet i litterär gestaltning på Akademin Valand i Göteborg.
– Men egentligen började allt när jag gick en sommarkurs på Wiks folkhögskola efter första gymnasieåret. Det var mitt första möte med litterärt skrivande. Då kände jag att det här är något jag vill ägna mig åt. Därför är det så sorgligt att de långa estetiska utbildningarna på Wik nu har pausats. Det är verkligen förfärligt och inte värdigt en stor stad som Uppsala.