Mamon Zeidy tar emot i ett rum i Uppsalas konstnärsklubb som vetter ut mot Fyrisån. Han anser att folk i Uppsala är väldigt generösa, då han har tillgång till såväl biblioteket som till Litteraturens Hus.
År 2022 välkomnade Uppsala kommun författaren Mamon Zaidy som stadens femte ICORN-stipendiat.
– Det här är himlen, varje skribent drömmer om att få dessa saker sammanförda, säger han.
Han berättar att det är väldigt uppmuntrande att få denna lyxiga chans att bo i Sverige, och syftar på den absoluta nivån av yttrandefrihet. Fri tillgång till information, att kunna arbeta, uttrycka tankar och åsikter fritt. Situationen i Libyen var och är helt annorlunda.
– Livet under Gaddafiregimen var… hans folk, de är inte mänskliga; de förlorar sig i galenskap och barbari, säger Mamon Zaidy med sin mörka raspiga röst.
Han är lugn, med en pondus där varje ord väger tungt. Han berättar att Muammar Gaddafi och hans folk hindrade alla former av normalt liv.
— Vi levde totalt isolerade, endast tillåtna att agera i revolutionens namn. Vi hade inga sjukhus, skolor, transportsystem, media eller butiker. Han förbjöd till och med banan och choklad, för det ansågs vara imperialistisk mat. Du kan inte föreställa dig det här, säger han.
Mamon Zaidy föddes i Libyens huvudstad Tripoli 1967. Allt började i hans farfars bibliotek, där litteraturen blev ett ljus i mörkret. Redan i ung ålder var han medveten om litteraturens och pennans kraft. Han berättar att han en dag i början på gymnasiet kom till skolan och bevittnade en demonstration som några äldre studenter hade startat mot Gaddafi. Militären och polisen kom dit och tvingade in honom i militären, på bara femton minuter. Mamon var 16 år. Efter en kort tid i militären tog fadern familjen till en närliggande stad, där Mamon fortsatte sina studier i en ny skola, men blev där utsatt för extrema straff och sträng behandling.
– Jag förlorade kontakten med livet som jag kände till det, säger Mamon, med ett allvarligt ansiktsuttryck som dröjer sig kvar under intervjun.
Mamon Zeidy är en halvtimme tidig till intervjun.
Han minns tillbaka till barndomen. Farmodern rådde honom alltid att köpa mat eller kläder för de pengar han hade. Men Mamon var besatt av böcker. Den livslånga kärleken för litteratur, språk och kunskap resulterade i att han, efter en karriär som veterinär, började arbeta som översättare. Han gillar böcker som är till för alla människor och som bidrar med något nytt. De böcker han väljer att översätta är utbildande, ger ett annorlunda perspektiv och en annorlunda förståelse för historien.
– När du skriver har du en lysande chans att prata med många människor samtidigt. Även när du dör kommer dina böcker att stanna, ditt ord kommer att stanna.
Efter att han 1988 debuterade med sina noveller började såväl myndigheter som befolkningen i Libyen klassificera honom som en sekulär terrorist.
– Efter Gaddafis fall ökade dessa klassificeringar ytterligare. Du kunde enkelt bli mördad och lämnad på gatan.
Till slut lyckades han lämna landet. Skrivandet har minst sagt varit en stor del av Mamon Zaidys liv, så pass att han offrat allt för yttrandefriheten.
– Vi måste erkänna att det är en galen idé att jaga sin dröm på den här nivån. Jag har tillbringat hela mitt liv i mitt land. Det behöver inte sägas att jag har en relation till gatorna, till doften av luften och till färgen på växterna där. Det är en del av min själ, en del av mitt sinne.
Jag frågar honom varför det är viktigt för honom att fortsätta med hans arbete.
– För att det är en del av mig. Det här är mitt deltagande av det mänskliga sammanhanget som helhet.