– Du hittar till Lindsbergsgatan?
Det är Ulrika Ewerman, författardebutant, som frågar. Hon har kommit med tåget från Stockholm till Uppsala och börjar redan i bilen prata om hur romanen kom till.
– Boken har jag skrivit till min tretton år äldre bror så att han skulle få tillbaka vår syster Monica och kunna sörja henne. Det började med att jag grävde i varför jag fanns, det var väldigt existentiellt. Hela processen utgår från att jag lever just för att hon dog. Jag var inget kärleksbarn, jag var ett sorgbarn, säger Ulrika Ewerman och fortsätter i samma andetag:
– Du ska förbi gamla Barowiak eller Sten Sture kanske det heter nu. Birgerjarl heter det visst.
Färden går vidare uppför Carolinabacken, därefter en högersväng till Norbyvägen som leder fram till slutmålet: Lindsbergsgatan 3A.
Det var här i en lägenhet på andra våningen som Ulrika Ewerman växte upp och det är här hennes debutroman "Monica Magnus 1966" utspelar sig. Berättelsen handlar om systern Monica som 1966 är femton år. Hon träffar en åtta år äldre pojkvän, den stora kärleken. Monica dör i en olycka när de båda, utan Monicas föräldrars vetskap, har åkt ut i Europa på motorcykel. Olyckan drabbar föräldrarna hårt och händelsen grävs ner, för det man inte talar om finns inte. Monicas lillebror är då elva år, föräldrarna lämnar honom hemma över jul för att på tu man hand åka på en utlandsresa och sörja. Brodern får heller inte följa med på sin systers begravning.
– Man kommer till en punkt i livet när man börjar intressera sig för vem man är. Jag har alltid haft den där historien i fickan, som någon slags klang genom livet, jag har alltid vetat men det var aldrig något vi pratade om. Monica var inte närvarande i mitt liv, överhuvudtaget inte.
Ulrika Ewerman har gjort sin research kring själva olyckan via UD, i övrigt med hjälp av brev och samtal med släktingar. Hon har lagt ett historiepussel som hon sedan fyllt i.
– Boken är en roman och även om den var oerhört tung att skriva, det var väldigt känslosamt, så var det jättelätt att hitta på det som saknades. Men just Monica satt långt inne, det var svårt, jag behövde lära känna henne. Först skrev jag hela romanen i du-form, jag berättade historien för Monica, det var på något vis som om jag ville ha ett godkännande från henne, säger Ulrika Ewerman.