Under sitt yrkesliv har Hanna-Linnea Rengfors hållit skrivarkurser och hjälpt andra bli publicerade. Själv skriver hon inte. Det var ett aktivt beslut hon tog redan som 25-åring.
– Jag gick en fin författarutbildning med briljanta poeter och tyckte inte att det jag skrev dög. Kanske behövde jag bli äldre, säger hon när vi talas vid per telefon.
Brytpunkten kom dels efter att en familjemedlem gått bort, dels efter dådet på Drottninggatan 7 april 2017.
– Då började jag skriva för att kunna andas igen, säger hon.
Hon minns dagen kristallklart. Hennes man ringde och sa att han var fast i stan innan samtalet bröts. Hennes bror ringde från Hötorget och hans fru från Fridhemsplan. De bad henne hämta deras barn. Samtidigt kom flasharna, ”skottlossning Fridhemsplan” och ”skottlossning Hötorget”, som i efter hand visade sig vara falska uppgifter som spreds i medierna.
– Min tanke var att jag kommer att bli ensam med alla dessa barn. Det är ett för stort ansvar. I mitt huvud var det rimligt att åka in och hämta alla, säger hon.
Dagen efter började hon formulera meningar kring händelsen och sin egen reaktion. Samtidigt pågick en etisk diskussion om bildpublicering i media, efter att utelämnande bilder på offren cirkulerat i sociala medier.
– Det går att jämföra med bilden på Alan Kurdi 2015, som flera svenska medier publicerade. Diskussionen visar hur vi ser på offer från olika platser, säger Hanna-Linnea Rengfors.
Både mediernas bildpublicering och hennes egen reaktion tycktes aktualisera vad som kallas närhetsprincipen. En princip som innebär att vi bryr oss mer om det som händer nära oss själva, geografiskt men även kulturellt och emotionellt.
– Jag var oerhört lättad över att mina anhöriga kom hem tryggt men visste att andra skulle nås av dödsbud. Det fick mig att känna skuld och skam. När jag började skriva återkom ordet närhetsprincipen. Skrivandet blev ett sätt att hantera det som gjorde ont men växte till något annat. Jag har försökt fånga en allmänmänsklig upplevelse, säger hon.
Diktverket börjar med dådet på Drottninggatan sett ur en småbarnsmammas perspektiv och förgrenar sig ut i världen och bakåt i historien.
– Jaget ställs inför ett dilemma: Kan jag sitta här i hammocken och vara lycklig medan mina barn leker i trädgården och samtidigt veta att kaffet i min kopp kommer från en odling där arbetare far illa? Hon befinner sig i det glappet och försöker handskas med det, säger Hanna-Linnea Rengfors och fortsätter:
– Filosofiska texter kan ge kritiska perspektiv på västerländsk skuld, men det här är ingen politisk eller uppfostrande bok utan förhoppningsvis en gestaltning av den känslan. Den ställer frågor om var gränsen går för vår omsorg.