Det kändes fel, redan från början, som en molande värk i magen. Katarina Kieri har alltid haft stora uttrycksbehov; spelat teater, skrivit och gått musiklinjen på gymnasiet. Men när hon insåg att musiken inte var för henne utbildade hon sig i stället till fritidspedagog. Redan från första skoldagen kändes det fel.
– Något gnisslade innerst inne, säger hon på telefon från fritidshuset i Rättvik.
Ändå fortsatte hon. I dag vet hon inte riktigt varför. Hon var ung och kände en stress att utbilda sig, men egentligen fanns det inga krav. Familjen var inte akademiker och många i hennes ålder gick några år på folkhögskola eller åkte till Nicaragua och plockade kaffebönor.
– Jag var en sökande person. Susanna Alakoski har sagt att om man kommer från arbetarklassen och har ambitioner vet man ofta vad man inte vill bli, men inte vad man vill bli. Jag saknade förebilder, säger hon.
Efter utbildningen arbetade hon som fritidspedagog. Men fortfarande fanns den där känslan i magen. I efterhand har hon fått höra att hon hade en sträng blick under de åren. Nu kan hon se att det var hennes missnöje som yttrade sig.
– Det var en inre stress. På måndagen längtade jag till fredagen, säger hon.
Hon insåg att vardagen är en för stor del av livet och brytpunkten kom 1989. Då var hon 25 år och hade arbetat i 3 år. Hon var sjukskriven och väntade sitt andra barn. Under julhelgen frågade hon sig vad hon ville göra och vad hon egentligen var bra på. “Skriva”, dök upp i huvudet.
– En röst i mig ropade efter något annat. Jag tänkte aldrig att 'nu ska jag bli författare', utan ville undersöka saken, säger hon.
Hon började intressera sig för kulturlivet i Luleå där hon bodde och fick tips om en sommarkurs i skrivande. Hon sökte och kom in.
– Det var en omvälvande vecka. Jag kände att 'här vill jag vara'. Jag var mitt i mig själv, beskriver Katarina Kieri.
Hon började skriva på sin första diktsamling hösten 1990. Till en början bara på tisdagskvällar eftersom hon hade barn, men sedan mer och mer. Redan från början var målet att bli publicerad.
Första diktsamlingen “Slutet sällskap” kom ut 1993. Då fanns ett stort intresse för poesi och hon blev recenserad i flera tidningar. Vid den tiden skrev Katarina redan i lokalpressen. Två år senare, 30 år gammal, tog hon steget och sade upp sig från jobbet som fritidspedagog.
– Kollegorna var jättegulliga och ordnade en fest när boken kom ut. Familjen var mer tveksam och förstod inte riktigt vad som hände, säger Katarina Kieri.
Sedan dess har hon gett ut flera diktsamlingar, vuxen- och ungdomsromaner. 2004 vann hon Augustpriset.
– Jag skriver om det som får oss att känna oss små; skamkänslor och rädsla. Mina karaktärer hittar ofta sin egen väg. Det finns en automatisk energi tidigt i livet, säger Katarina Kieri.
När hon skriver breder en känsla av meningsfullhet ut sig, men skrivandet är också förknippat med självförakt.
– Man sitter där med sina tillkortakommanden och misslyckanden, men ändå återvänder jag alltid dit. Det är något som är starkare än de där jobbiga känslorna, en meningsfullhet. Det kanske är ett sätt att fly, men jag vill inte veta var känslan kommer ifrån, jag nöjer mig med att uppleva den, säger hon.
Hon tillägger att även om hon fann rätt yrke, så har livet såklart bestått av andra kriser. Och det är väl så, att klar blir man aldrig, i oss öppnar sig "valv bakom valv", som Tranströmer skriver.