Nina Hemmingsson har pli på sina två hundar, det är bara Brorsan, två år, som ibland lite busig.
– Jag har ingen agenda med romanen. Jag ville berätta den här historien, det kändes viktigt att beskriva just det här subtila, för om man tystnar, det är då det blir farligt, säger Nina Hemmingsson.
Hon pratar om sin romandebut "Rum utan titel". Den har överlag fått fina recensioner som: "... omskakande, välskriven och mycket begåvad roman om psykiskt våld i nära relationer" (Sverige Radio) och "... frågor om kön, alienation och frihet som är högst politiska ..." (DN).
– Först tänkte jag att jag inte kan berätta det, till exempel om en blick som kallnar, det är så litet att man blir väldigt ensam i det.
Men bara för att något är svårt att beskriva är det inte omöjligt, resonerade Nina Hemmingsson och fortsatte skriva.
Vi hörs per telefon. Dagen därpå ska vi träffas för fotografering. Nina Hemmingsson får välja sin älsklingsplats i Uppsala och väljer Håga. Men om det blir dåligt väder vill hon ses på Ofvandahls. Det blir Håga.
Men först pratar vi utan att ses. Då sitter hon hemma i Hägersten i sin säng som egentligen är en soffa i vardagsrummet. Hon varnar för att det snart kommer att låta från kapselkaffemaskinen hon har på sitt nattygsbord. Hon har den där eftersom hon för det mesta sitter där, om hon inte arbetar i ateljén. Bredvid henne ligger hundarna och sover, storpudlarna Tora och Brorsan. Brorsan är två år och född i Boden. Nina Hemmingsson köpte honom som valp när hon fick panik över att Tora inte skulle leva så länge till. Men Tora levde upp när valpen kom och är fortfarande en välmående om än lite trött 15-åring.
Nina Hemmingsson har ett nytt romanprojekt på gång. "Det var så roligt att skriva att jag vill fortsätta", säger hon.
Nina Hemmingsson väljer sina ord väl. Ibland ändrar hon sig för att efter en kort stund ändra sig tillbaka till det hon först sade. En gång blir hon så tyst att det verkar som telefonlinjen är bruten. Men hon skrattar och säger att hon måste gå in i sig själv och tänka efter innan hon svarar.
– Det som är svårt att beskriva är det som är längst inne i oss på något sätt, det som är det allra viktigaste i livet. Det är känsligt och låter sig inte beskrivas. Livet är komplext eller det är väldigt enkelt egentligen ... eller komplext. En destruktiv relation sker bakvägen, det kommer inte tydligt rakt framifrån, det kommer från sidan, det psykiska våldets överlevnadsstrategi. Det är också därför man tystnar, ingen kan förstå när man inte kan förstå det själv. Det är otroligt luddigt, säger Nina Hemmingsson.
De har ett nära samspel, Nina Hemmingsson och hennes storpudlar.
Romanen började som en serie på Hemmingssonskt sätt: Hon radar upp sex meningar om vad som ska hända i varje ruta. Men den här gången ville hon gå djupare. Skillnaden menar hon, är att en serie hade blivit mer humoristisk, mer dråplig.
– När jag tecknar blir det som små utbrott där jag skalar av så mycket som möjligt. När jag i stället fortsatte att skriva kunde jag gå djupare, längre in i berättelsen. Hela livet blev lite förhöjt. I och med att jag tog berättelsen på allvar tog jag hela livet på allvar. Det var en skön känsla. Men det har också varit jobbigt att vara tvungen att stanna kvar. Min strategi är annars att inte tänka på saker jag gjort tidigare, vill inte tänka på vem jag är som konstnär, min metod är så luststyrd och jag vill ha kvar mina impulser.
Nina Hemmingsson får välja sin älsklingsplats för fotograferingen i Uppsala. Hon väljer Håga där hon arbetat och där hon tillbringat mycket tid när hon bodde i Uppsala.
Hon säger att hon hämtat mycket från sitt eget liv, att hon har erfarenhet av att förlora sig själv precis som hennes karaktär Eva gör i romanen. Många som läst den har också känt igen sig, säger hon. Men varför människor, kanske främst kvinnor, hamnar i såna situationer kan inte Nina Hemmingsson säga, hon är författare, konstnär, inte relationspsykolog.
– Det kluriga är att vi måste kompromissa i relationer och att vi är bra på det, på att anpassa oss, men det är också vår svaghet. Vi har en förmåga att begå våld på oss själva. Jag tror det beror på att vi vill ha kärlek så väldigt mycket, vi vill vara normala och vanliga, säger hon.
Hon tror att för att undvika att hamna där måste vi vara öppna för det subtila, för en känsla i magen.
– Det kommer inte att stå i stora bokstäver, vi måste skapa förutsättningar att lyssna på oss själva, men i vardagen finns ingen luft att upptäcka sig själv. I konsten blir det tydligt hur viktig kontakten med sig själv är. Jag kan lura mig själv på många andra arenor men i konsten går inte går det. Om man inte är sann mot sig själv blir det jobbigt att möta sin blick i spegeln, säger Nina Hemmingsson.