"Det är inte så ofta man har en överblick över livet", säger Stina Wollter.
Den omfångsrika boken är en sammanfattning av mer än 30 år av konst invävt med livet. Konstnären och Uppsalaprofilen sitter i en röd sammetssoffa i sin ateljé med boken, som väger 1 842 gram, framför sig på ett färgstänkt träbord.
– Den handlar om mitt liv kring konsten. Det blir väldigt starkt att det plötsligt har ett konkret format som livet sällan har. Man är väldigt mycket i nuet, det är inte så ofta man får en överblick. Det känns både vackert, ganska mättat och tungt på ett sätt, säger Stina Wollter.
För henne har det varit dramatiskt att skriva boken, eftersom konstböcker har varit viktiga för henne och nu skulle hon plötsligt göra det själv.
– Enda sättet jag kunde hantera dramatiken på var genom att låtsas att jag hade en vän som jag skrev för. Jag frågade mina Instagramföljare vad de längtat efter och svaren påminde mycket om det jag själv hade längtat efter i konstböcker.
Redan innan boken släpptes hade hon hunnit få respons av vänner och bekanta.
– Jag har redan fått höra att den är generös och inbjudande, och då är egentligen målet nått för mig. Om det är något som jag har svårt för så är det exkluderande språk som gör att man känner sig dum i huvudet när man läser något, säger hon.
I ungefär ett och ett halvt år har hon skrivit aktivt på boken, men tanken på den fanns redan tidigare än så.
– När jag inte jobbar med den har den varit närvarande. Det har också inneburit lite sorgearbete över perioder av ens liv. Det blir en inventering av mer än konsten. Jag har fått syn på platser och Stinor som behöver bli sedda. Det är fint och sorgligt, jag bearbetar det fortfarande, säger Stina Wollter.
Men ibland har boken känts som ett totalt kaos och känslan av att vilja ge upp har varit närvarande.
– Jag har skickat meddelande och sagt att "vi skiter i det här, det kommer aldrig att gå, jag kan inte reda ut det här". Jag var ledsen över att allt inte fanns dokumenterat, allt som försvunnit och som jag har lämnat bakom mig. Men det har varit mitt rädda och lata jag som har velat hoppa av.
Det som fick henne att fortsätta var tanken på den lilla Stina som viskade att boken skulle spela roll. En tanke om att höja konstens värde igen.
– Om jag kan använda det här märkliga kändisskapet som jag fått till att skapa lust kring konst och skapande så har det en mening. Så det inte bara blir “Gud vilken härlig tjej som dansar i underbyxor.” Det blir så förenklat och det kan jag känna mig lite sorgsen över ibland.
Stina Wollter sitter med en tavla som finns med i boken.
På grund av coronaviruset blir det inget storslaget firande när boken släpps. Men hon har redan hunnits skåla lite i förväg.
– Jag och min lilla bokklubb hade uteträff. Vi var fem personer. Det hurrades och jag fick blommor, fast den inte ens var utgivningen än. Men vi fick också ett dödsbud om en nära vän som gått bort samma dag. Så vi skålade upp mot himlen. Så tycker jag livet är hela tiden, säger hon.
Och sorgen är något som även kommer med boken.
– Någon frågade hur jag känner och jag är rädd och stolt. Sen är jag fruktansvärt ledsen eftersom jag så gärna hade velat visa mamma och pappa den här boken. Jag är ledsen för att farsan hann dö. Det är jävligt trist. Det betyder mer än jag förstår för vi hade en gemenskap i konsten, det sörjer jag enormt. Jag får vara stolt å deras vägnar, säger hon och torkar bort en tår på byxbenet på sin blåa konstnärsoverall.