Man kan se hur mycket en film eller tv-serie påverkar läsningen. Flera av paret Cilla & Rolf Börjlinds böcker om Olivia, Tom, Minken, Mette & CO har gjorts för tv-bruk och rollbesättningen var riktigt bra, så bra att jag ser dem tydligt framför mig när jag läser den nya, ”Fruset guld”. Som vanligt är det en spännande och drivet berättad historia, en bladvändare från början till slut. Det brukar vara populärt med ”kalla fall” i deckarna. Här tinar bokstavligt talat ett 20 år gammalt lik upp i en glaciär utanför Arjeplog. Unga polisen Olivia Rönning får leda sin första mordutredning på egen hand. Självklart kallas före detta polisen, före detta uteliggaren Tom Stilton in. Liksom pensionerade Mette Olsäter.
Intrigen omspänner precis på gränsen till det överlastade, men stannar innan. Då ingår ändå stulet naziguld, dumpat kärnbränsle i Gambia och nyckfullt väder i svenska fjällen. Har jag glömt något? Säkert. Lägg till en säker blick på nutiden.
Emellanåt kan jag tydligt känna hur mycket författaren älskar sina egna huvudpersoner. När det gäller kanadensiska Louise Penny är det ingen tvekan. Kommissarie Gamache är återigen hjälte, nu i boken ”Hur ljuset tar sig in”. I denna den nionde boken är han i högsta grad personligt utsatt när trådarna i ett mord på den sista överlevande i en skara femlingar leder högt upp i samhället. Som vanligt utgår mycket från byn Three Pines, ett stycke Eden i det vintriga Kanada. Pennys prosa och miljöskildring står på egna ben så jag struntar nästan i själva den bakomliggande historien. Möjligen är slutet inte riktigt i nivå med resten, men vem bryr sig...
Jag avskyr ordet ”white trash” - ingen människa är förstås skräp – men uttrycket som det ofta används är på pricken om familjen i Amy Engels bok ”Alltid en dotter”. Det handlar alltså om trailerboende fattiga vita i Ozark Mountains i Missouri, USA. Servitrisen Eves dotter hittas mördad tillsammans med en kamrat. Polisen lägger inte alltför stor möda på det hela och hon får själv ta tag i det. Hon är också själv dotter och hennes nerdekade men tuffa mamma verkar sitta på en del ledtrådar. Det har blivit till en lika gripande, inkännande och spännande berättelse, mycket välskriven. Och överraskande.
Dolly är också hon en dotter. Hon är bara sju år men det är hennes tankar vi tar del av i ”Allt vi förlorat”, av Michelle Sacks. Dolly tror att hon är på bilutflykt med sin pappa under helgen, då hennes mamma har sin årliga ”tjejträff”. Vartefter i den hjärtskärande berättelsen förstår vi, och senare även hon, att så enkelt är det inte. Som originaltiteln lyder, "All the lost things", är det en mörk historia, skriven så skickligt och gripande att man måste läsa vidare trots sorgen.
Det framstår heller inget tvivel om att Jan Mårtenson är förtjust i sin huvudperson Johan Kristian Homan. Annars skriver man förstås inte 48 böcker om någon. Den senaste heter ”I skuggan av Etna” och startar med att antikhandlaren Homan äntligen får gifta sig med sin älskade Francine, Säpochef med ”utseende som Julia Roberts”. Bröllopsresan bär till Sicilien och där hamnar paret i kontakt med maffian. Som vanligt i Mårtensons böcker, en rejäl dos humor, kultur, historia och kulinariska höjdpunkter. Man blir lite mer lärd och hungrig som vanligt.
Kombinationen av poliser och journalister är populära i spänningslitteraturen. I serien som Tony Johansson skriver heter de My Englund och Erik Larsson. Den tredje, ”Källa X”, startar med ett presumtivt självmord på Ven. I avskedsbrevet erkänns ett mord men offret kan inte hittas. Johansson fångar samtiden, inte minst journalistiken, och lyckas på samma gång skapa en driven historia där hyckleriet runt svensk vapenexport kommer i fokus.
Christian Unge – själv läkare - startade sin serie om den unga läkaren Tekla Berg med ”Går genom vatten, går genom eld”. Hon är en annorlunda karaktär i deckarsammanhang men väl värd att följa. Kanske blir det aningen för mycket av sjukhus i nya ”Ett litet korn av sanning”, eller också är jag bara tillfälligt skadad av all rapportering runt coronapandemin, vem vet. Berättelsen som startar med en bilolycka och en irrande kvinna med ett litet barn i sjukhuskorridorerna innehåller en hel del av kritik om hur sjukvården ser ut i Sverige. Den är skriven innan ”dessa coronatider” och innehåller på det viset bara just ett litet korn av sanning. Verkligheten visade sig vara mycket värre.