Hon har en cerisefärgad blus och flätan klättrar ner från en liten, tunn axel.
– Ni makthavare kommer till oss unga för att få hopp om framtiden. Hur vågar ni? Ni har stulit min barndom och min framtid.
På FN:s klimatmöte i New York 2019 fick ett barn maktens män och kvinnor att skruva på sig. Klimataktivisten Greta Thunberg pekade på det omoraliska i att inte agera i klimatfrågan och hon blev själv en symbol för den yngre generation som ska träda in i en allt sämre och farligare framtid som en äldre generation har lagt i knät på dem. Hur vågar ni äldre göra så mot oss yngre?
I antologin "Klimat och moral" (redaktör Magnus Linton) undersöker nio forskare och debattörer klimatets moralfilosofiska aspekter och vad framtiden är. Utopi eller dystopi? En plats där tekniken gjort det omöjliga möjligt och orättvisorna är utraderade eller motsatsen, en plats där tekniken blivit skadlig för människorna, djuren och naturen?
Att klimatfrågan också är en moralfråga blev extra tydligt när tre av världens rikaste män, företagsledaren Richard Branson, Amazongrundaren Jeff Bezos och superentreprenören Elon Musk, begav sig ut på privata rymdresor tidigare i år. Förevändningen var planering för att göra storkovan på rymdturism. Frågan börjat ställas hos forskare och samhällsdebattörer, vad dessa tre megalomana män kostar klotet, och vem det är som ska betala för skadorna.
I ett av kapitlen i "Klimat och moral" skriver Jenny Andersson, professor i idé- och lärdomshistoria på Uppsala universitet tillsammans med Erik Westholm, professor i miljöforskning på SLU, om vem som har det moraliska ansvaret för framtiden.
Våra demokratier är byggda på att nuet har makt över framtiden. Samhället med politiska mandatperioder på fyra eller fem år, har inte utrymme för frågor som går över den tidscykeln. I frågan om tid uppstår alltid en konflikt mellan lång- och kortsiktiga vinster för människan. På kort sikt behöver vi energi och på lång sikt ser vi de negativa klimateffekterna av koldioxid och fossila bränslen.
Att diskussionen om klimatets vikt på senare tid kommit att handla mer om vad vi ska göra nu, för att det börjar bli bråttom, skulle kunna vara en källa till hopp. Att nu äntligen har världen vaknat och mänskligheten kommer sluta utplåna sig själv.
När man läser Jenny Anderssons och Erik Westholms text är det emellertid svårt att hålla hoppet vid liv och ge Greta Thunberg och alla unga människor med klimatångest, ro i själen. Insikten om att ökad exploatering av jordens resurser har miljöeffekter är nämligen minst 300 år gammal. Men i stället för att erkänna problemen har de senaste 200 åren präglats av tanken att allt blir bättre, att vi rör oss framåt i utvecklingen. Utopi!
Hur ser då en ny samhällsmoral ut som möjliggör en dräglig tillvaro för framtida generationer utan värmeböljor, torka och extremoväder?
Jenny Andersson och Erik Westerholm förespåkar dystopin och lyfter den tyske filosofen Hans Jonas och hans "ansvarsprincip". Enligt Hans Jonas har utopin nått sin gräns och att vara människa är att vara del i en större ekologisk helhet där hon med sin intellektuella förmåga, fantasi och förmåga att föreställa sig morgondagen, kan sträcka ut känslan av ansvar även för morgondagen. Jag tror att man skulle kunna kalla det empati.