I en berömd scen i Marcel Prousts sjubandssvit "På spaning efter den tid som flytt" ("À la recherche du temps perdu") dricker huvudkaraktären Marcel lindblomste och äter en madeleinekaka.
Kakan och teet blir en direktlänk till barndomen. Detaljrika minnen kommer farande och sprider ut sig över de tusentals sidorna.
I dag, den 10 juli, skulle Marcel Proust ha fyllt 150 år.
Alexandra Borg, är universitetslektor och docent i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, tycker att läsningen av Marcel Proust kan vara en form av livshållning. Hans verk är inte skrivna för att sträckläsas, utan är något att komma tillbaka till, menar hon.
– Jag lever med de här böckerna. Jag har aldrig velat skriva något om honom, ibland måste man skilja på sin hobby och sitt yrke och lämna sin favoritförfattare i fred.
Vi sitter vid köksbordet i Alexandras lägenhet. Hon plockar fram bok efter bok av eller om Marcel Proust, författaren som står bakom modernismens mest fulländade praktverk.
– Att läsa Marcel Proust kan lära oss att stanna upp, leva här och nu, och värdesätta det som finns omkring oss. Som läsare ser man det han skriver framför sig.
Samtidigt som hon njuter av att läsa honom är hon kluven.
– Jag kan tycka att det finns någonting perverst i att låta sig försvinna i läsningen och använda boken som ett njutningsmedel, men jag finner också en tröst i läsningen. Det är givetvis något anspråksfullt över Proust, men jag är lojal med den hållningen.
Mellan oss står en grodbakelse, med ögon av smörkräm och pupiller av något slags sockerklet, från Kafé Fågelsången. Jag har köpt med mig en sådan eftersom den är min madeleinekaka, min omedelbara väg till barndomen. Bakelsen sväller i värmen.
Alexandra förklarar att Prousts verk rymmer allt, och hon kallar honom en 'überestet'.
– Han är en teoretiker, språklig hantverkare och en pedagog och, även om han inte var troende, så finns det en andlig dimension också. Hans uppmaning är att man ska ta tillvara på känslor och intryck, att se sin omgivning och att komma i djupare kontakt med sig själv, säger hon.
– Proust är upptagen vid sina våndor och tänker mycket på relationer. Han var nervöst och känsligt lagd och ägnade mycket tid åt introspektion. Det kan åtminstone jag känna igen mig i.
Alexandra tror att pandemin har lärt oss att värdesätta det vi har omkring oss. Det kanske gör att fler människor kan ta till sig en författare som Marcel Proust nu.
– Man kommer aldrig bli färdig med Proust. Det finns så många ingångar – maten, det androgyna, sexualiteten, trädgårdarna, blommorna och metaforerna. Han kapslar in en speciell tid, fin-de-siècle och la belle epoque, en tid som inte finns längre.
Det tog översättaren Gunnel Vallquist 30 år att översätta "På spaning efter den tid som flytt" från franska till svenska. Alexandra tycker att man borde starta en kickstarterkampanj för att få dem inlästa som ljudböcker. Ljudboksdebatten under den senaste tiden har stört henne.
– De som är emot ljudböcker har en väldigt snäv syn på inlärning.
Den nu svettiga grodbakelsen står orörd mellan oss. Alexandras två barn kommer in efter att ha varit ute på gården och lekt.
– Vad har ni ätit? frågar sexåriga Albertine, döpt efter Marcels kärlek, och tittar på grodan.
Vi bestämmer oss för att dela grodbakelsen i fyra lika stora delar.