Det finns ett fotografi på Tove Jansson där hon, som hon alltid gjorde på sin födelsedag, 9 augusti, tar en simtur i havet vid sin ö Klovharun i Pellinge skärgård. Hon har en fulländad blomsterkrans på huvudet och ett leende på läpparna. Som betraktare är det inte utan att man blir sugen på att själv ta sig ett bad i Finska viken. Fotografiet är omslagsbild till förlaget Modernistas sommarkatalog – förlaget som nu i sommar har gett ut en volym med några av Janssons sena romaner samt en sällskapande volym med några av hennes sena novellsamlingar.
Det är en något åldrad Tove Jansson som man ser på fotografiet, och just den åldrande människan, ofta en konstnär eller författare, är en återkommande figur i det sena författarskapet. Somliga kallar dem hennes vuxenböcker – böckerna som hon skrev efter den sista muminboken ”Sent i november” (1970). Men det vore att säga att muminböckerna är för barn och den saken kan alla som har läst dem bestämt säga inte stämmer.
Det sena författarskapet är präglat av Tove Janssons eget liv, men hon är mån om att kamouflera personer, platser och händelser – och inte minst sig själv. Hon vill inte skriva självbiografiskt och hon anstränger sig för att inte göra det. Jag tänker på den pensionerade tidningsmannen Jonas i romanen ”Stenåkern” (1984) som skriver en biografi över en man som han hatar. Småningom börjar biografin som han skriver mer likna en självbiografi och till sist begraver han därför manuskriptet. När det blir självbiografi är det alltså bara att kasta och börja om, tycks Jansson säga.
Trots detta är Tove Jansson en författare vars biografi man älskar att gott ner sig i. Gång på gång dyker man ner i biografin i hopp om att hitta nya kopplingar mellan liv och verk. För några månader sedan såg jag föreställningen "Tove" på Svenska Teatern i Helsingfors, en föreställning där man fullkomligen frossade i sambandet mellan livet och konsten, och med premiär i måndags sänder P1 nu Svenska YLE:s dokumentärserie "Penseln, pennan och hjärtat" om Tove Jansson. Och vi skriver ändå tre år efter det stora jubileumsåret.
Uppe vid stugan på ön, som syns bakom födelsedagsbarnet, ser man en suddig figur. Figuren tycks småspringa, har en stor kalufs och bär jeans samt något kortärmat. Det är Tuulikki Pietilä som skymtar – grafikern och konstnären som var Tove Janssons livskamrat i 45 år.
Hon har någonting i ena handen. Det går inte att se vad det är för något. Det är omöjligt att urskilja. Men jag tror mig ända veta att det är hennes Konica, en filmkamera som hon köpte under hennes och Tove Janssons jordenruntresa i början av 1970-talet. Ungefär där kan man förresten dra skiljelinjen mellan Janssons tidiga och sena författarskap.
Så här skriver Tove Jansson i romanen ”Rent spel” (1989): ”Jonna filmade. Hon hade skaffat sig en åttamillimeter Konica och hon älskade denna mycket lilla apparat […] Mari, sa hon, jag är trött på det statiska, jag vill göra andra slags bilder, jag vill ha rörelsen, förändringen – du förstår; att allting händer bara en gång och just nu… Min film är mina skisser.” Just i den passagen kan man hitta ett slags motto för vad Jansson ville med sitt sena författarskap.
”Rent spel” handlar om två kvinnors liv tillsammans. Om allt från långa resor till kvällar då de sitter framför teven och glor på westernfilmer. Mari är konstnär och författare och Jonna är konstnär och de har det oftast bra ihop. Andra gånger gnabbas de om både stort och smått. Det är en roman som utan svårighet låter sig läsas som en självbiografisk bok om Tove Jansson och Tuulikki Pietilä. Romanen ger en välkommen dos med vardag till bilden av det härliga konstnärsparet och deras idylliska bohemliv tillsammans.
Tuulikki Pietiläs ”skisser” blev till tre filmer, bland annat filmen ”Haru – de ensammas ö” (1998). Det är en underbar essäfilm där hon och Tove Jansson, med viss assistans, har klippt ihop två decenniers filmmaterial från Klovharun till en berättelse. Mycket av det som finns i romanen ”Anteckningar från en ö” (1996), som dessvärre inte finns med i Modernistas volym, går igen i filmen. Det går att tala om ”Haru” som en slags filmatisering av boken.
Varje sommar i närmare 30 års tid försökte Tove Jansson och Tuulikki Pietilä få bukt med den där ön. Somliga projekt lyckades medan andra misslyckades. Vedermödorna känns igen från muminfamiljens svårigheter då de i ”Pappan och havet” (1965), med muminpappan i spetsen, lämnar den trygga mumindalen och seglar ut på havet för att bosätta sig på en ö.
Tove Jansson är vid denna tid geniförklarad och världsberömd och hennes berättelser om muminfamiljen och alla andra figurer i mumindalen är redan nu en miljonindustri. Ändå väljer hon att tillbringa sina somrar på en liten ö med endast sin älskade Tuulikki Pietilä som varaktigt sällskap. Hon gör som många av figurerna i hennes sena romaner och noveller – hon drar sig undan till en plats där rutinerna styr och där inget kan störa henne i arbetet.
Också i ”Anteckningar från en ö” är detta att bli gammal något centralt. Det är åldern som gör att Tove Jansson och Tuulikki Pietilä till sist inte längre kan tillbringa sina somrar på ön. Sådant som tidigare har gått gesvint är nu mödosamt. Det praktiska arbetet som kommer med att bo ensamma på en ö i havet börjar stjäla allt för mycket tid från deras egentliga arbeta – att skriva och måla och skapa – och de bestämmer sig till sist för att lämna ön.
Till skillnad från de tidiga sena romanerna och novellerna är ”Anteckningar…” en uttalat självbiografisk bok. Inte ens ”Bildhuggarens dotter” (1968), som handlar om Tove Jansson uppväxt med konstnärsföräldrarna Victor Jansson och Signe Hammarsten-Jansson, är en öppen självbiografi. Sägas bör dock att hon med just den boken kommer väldigt nära.
”Anteckningar från en ö” blev hennes sista roman. Den sista novellsamlingen ”Meddelanden” (1998) samlar mestadels gamla noveller, men det finns även några som är färska. Också dessa är öppet självbiografiska. Tove Jansson gör litteratur av sig själv och hon bryr sig inte längre om att kamouflera varken sig själv eller andra. Det är inte utan att man undrar varför. Själv tror jag att hon helt enkelt var trött på att läsarna, trots henne ansträngningar att kamouflera det biografiska, ständigt envisades med att läsa in hennes liv i vartenda ord som hon skrev.
Ska man ta sig an Tove Janssons sena författarskap, och det tycker jag att man ska, är det svårt att inte läsa in hennes livshistoria. Det har länge funnits en vilja att läsa böckerna biografiskt och det är knappast en slump att samlingsvolymerna har självporträtt av Jansson på omslagen. Men jag önskar att läsarna hädanefter ger fan i den saken.
Som läsare behöver man inte veta ett skvatt om Tove Jansson för att kunna uppskatta hennes böcker. Dessutom finns det ett skäl till att hon ansträngde sig för att försöka få läsaren att tro att det hon skrev handlade om någon annan än henne själv, trots att det gör det. Och den ansträngningen bör man respektera och ära genom att glömma allt man vet om Tove Jansson.