Det var på håret när, att Staffan Bergsten (1932–2022) hade hamnat i Mammons våld. Men livet ville mera med honom än mynt och sedlar. Att handskas med pengar medförde för honom en allergisk reaktion. Någon karriär inom bankväsendet kunde därför inte komma på fråga. I stället blev det litteraturen som fick bestämma hans yrkesbana. Det var på den tiden universitetsämnet hette det förpliktande Litteraturhistoria med poetik. Båda dessa inslag passade honom som hand i handske.
Som få andra författare inom ämnet fick han mycket gjort. Efter doktorsavhandlingen kom arbeten om Stagnelius, monografier om Tranströmer, Werner Aspenström, Karlfeldt och Gustaf Fröding. I den sentida litteraturen har bland andra Birgitta Lillpers, Ann Jäderlund och Katarina Frostenson fått del av uppmärksamheten. Vidare handböcker om ämnets grunder, teori och begrepp.
Han skrev Den svenska poesins historia, som blivit ett standardarbete, och svarade för lärda översikter med europeiska och internationella perspektiv i olika litteraturhistorieverk utgivna i flera band. Det var både i 1800-talet och i 1900-talet han var väl hemmastadd. I några av dem medverkade också hans dåvarande hustru Gunilla Bergsten. Också hon en lärdomsbjässe av den klassiska skolan. Ett särskilt öra för musik ingick även i Staffan Bergstens basverktyg.
Under min tid som kulturredaktör i Upsala Nya Tidning skrev han många artiklar på kultursidan, en gärning som fortsatte och pågick länge. För verksamhetens anseende en verklig klippa. Han var även en populär radioröst i programmet Svar idag, där han som folkbildare i rikt mått delade med sig av sitt encyklopediska vetande. Värd att minnas är också initiativtagaren Staffan Bergsten till universitetskursen i Uppsala i Skapande svenska. Den som sedan flyttades och nu finns i Göteborg.
Det var ett pionjärarbete. Där visade han för författarna in spe fram nya sidor av sin personlighet, de som annars hölls en smula i bakgrunden. En hel del inspiration från dessa övningar hämtades från den parallella Skapande dramatik. Eleverna fick möta en annan Staffan än den vanlige! En person som inte höll tillbaka vad som fanns bakom de ofta tyglade sidorna. Och som utan vidare ägde förmågan att stimulera just den kreativitet som efterfrågades.
Mångsidigheten var i hög grad hans särskilda signum. Det var ändå lite oväntat, när Bonniers förlag lät meddela, att man var i färd med att ge ut hans debutroman. Den hette Gamle Kant och avslöjade kanske redan i titeln en själsfrändskap i behovet av ordning och reda i tillvaron. Det blev dessutom några romaner ytterligare. Men sedan fackböcker för hela slanten.
Utöver att vara en mycket kunnig universitetslärare, som ställde lika höga krav på sig själv som på sina elever, och en inspirerande och uppmuntrande handledare var Staffan Bergsten i sitt skrivande en framstående stilist med klarhet, konkretion och förmåga att behandla och pedagogiskt förklara även de svåraste ämnen. Det gällde inte minst alla de texter av hans hand jag fick publicera på kultursidan.
I sitt umgänge kunde han vara strikt och korrekt, med stor integritet. Men den som kom honom nära, upptäckte snart vilken varm och generös människa som fanns i honom. Att möta hans leende och ta emot blicken i de glittrande ögonen, gjorde sammanträffandena till stunder som dröjer sig kvar. Och kommer att så göra länge än.