I romanen "Nora", som tar avstamp i Henrik Ibsens välkända drama "Ett dockhem" från 1879, gör den danska författaren Merete Pryds Helle en egen tolkning av huvudpersonen Nora.
Hos Ibsen ryms den psykologiskt laddade grundintrigen och dess upplösning i tre akter: under julförberedelserna i advokat Torvald Helmers hem avslöjas hans hustru Nora med att ha gjort sig skyldig till urkundsförfalskning för att kunna skaffa medel nödvändiga för att rädda makens hälsa. Torvald, som i deras äktenskap alltid har behandlat Nora som intellektuellt underlägsen och ur stånd att förstå sitt eget bästa, fördömer hustrun och ser henne som ovärdig honom och barnen. Han förlåter henne dock när de komprometterande handlingarna återsänds av långivaren och risken för att Noras bedrägeri uppdagas därmed försvinner. För egen del inser Nora emellertid att hon endast kan få tillbaka sin värdighet som människa om hon lämnar Torvald och hemmets gyllene bur.
Merete Pryds Helle har skapat en bakgrundsberättelse till huvudkonflikten i Ibsens pjäs genom att låta sin roman handla om Noras liv från tonåren och fram till hennes uppbrott; uppväxten på faderns gods, svärmeriet för den unga studenten Torvald Helmer och så äktenskapet som blir till psykisk misshandel.
Noras tidiga intellektuella intressen för allt från fransk poesi till upptäcktsresor kväses av en omgivning som reducerar kvinnor till infantila individer i behov av beskydd – till prydnadsdockor och barnaföderskor. Men det är inte bara Ibsens kritik av samtidens kvinnosyn och av det borgerliga äktenskapet som ekar i "Nora"; romanens ton och stil knyter lika mycket an till det moderna genombrottets kvinnliga författare och dramatiker. Här ekar såväl Camilla Collett och Victoria Benedictsson som Anne Charlotte Leffler och Alfhild Agrell.
Samtidigt går Merete Pryds Helle i dialog med Ibsens scenkonst; romanen är fylld med teatraliska element som täta scenbyten (från den norska landsortens Molde till Kristiania, vidare till Italien och tillbaka till Kristiania), interiörkulisser, maskerad, karneval och dans. Inte minst den hos Ibsen så centrala "tarantellascenen" spelar en viktig roll också i "Nora".
Som litteraturvetaren Toril Moi påpekar i sin bok "Henrik Ibsen and the birth of modernism" gjorde Ibsen sina gestalter Nora och Torvald till stundom teatraliska figurer, som med hjälp av melodramatiska element spelade upp sina egna idealiserade självbilder. Psykologiska skildringar är inte Merete Pryds Helles starka sida. Hon kommer aldrig riktigt upp i nivå med Ibsens mästerliga gestaltningar av den mänskliga naturen. Men i gengäld är "Nora" en angelägen och stilistiskt vacker roman som med sitt budskap och sin inneboende nerv står helt på egna ben.
Litteratur
Merete Pryds Helle
Nora
Övers. Stewe Claeson
Natur & Kultur