I ett rum hemma i lägenheten i Industristaden har Åke Smedberg sitt arbetsrum. Här är han omgiven av bokhyllor med litteratur av bland andra kollegan Elsie Johansson som han brevväxlat offentligt med i tidskriften Folket i Bild/Kulturfront.
– Det blir väl det gamla vanliga, säger Åke Smedberg lite trött när jag ringer honom och ber om en intervju.
När vi träffas hemma hos honom i lägenheten i Industristaden, frågar jag vad han själv skulle vilja prata om. Han famlar efter orden en stund, men till slut tar han sats:
– Man pratar om att jag är en av de främsta novellisterna, bla, bla, bla. Det som är problematiskt, eller kanske inte direkt problematiskt men som jag kan bli lite trött på, är att ibland blir det som att noveller skulle ... ha lite lägre valör. Men det är inget som säger att novellen är underställd andra litterära genrer.
Vi enas ändå om att det är en konst att skriva kort.
Novellen måste ha en kraft, en tyngd, den är kondenserad och Åke Smedberg har en förmåga att skriva sju olika noveller med så pass hög densitet att de innehållsligt upplevs som sju romaner och det i en novellsamling om 150 sidor.
I lägenheten i Industristaden i Uppsala hänger en hel del konst. Åke Smedberg rätar upp tavlorna i förbifarten.
Vid dörren till författarens arbetsrum står en bokhylla. Där ligger bland andra hans egna "Hässja" och hans senaste novellsamling "Snö".
Det tar honom omkring fyra år att färdigställa en novellsamling, en roman tar två.
– I en roman finns det en typ av avslut, novellen ska helst landa i ett slags öppenhet för mig. Framför allt skriver jag om och skriver om igen, skriver ner och skriver bort. Det har jag alltid gjort. Det finns författare som hävdar att de bara skriver en gång, men då syns det också i texten.
Hur syns det?
– Det är sämre. Du tänker alltid när du lämnar en text och sedan läser den på nytt, men varför skriver jag det här? Det här kan jag ta bort eller här måste det till något annat. Det är som att måla en tavla, du vet aldrig vart du ska, texten lever hela tiden, man förändras också själv. Man måste ha ett öppet sinne när man skriver, säger han.
Åke Smedberg kan lägga en novellsamling åt sidan i veckor, månader ibland och skriva på något annat under tiden.
Att det blev just noveller har en "enkel förklaring" menar Smedberg:
– Jag märkte att jag var bra på det. Då skrev jag mer och märkte att jag blev bättre.
Han grejar med den rödrandiga jullöparen som ligger tvärs över köksbordet, stoppar in pekfingrarna under den, slätar sedan till den. Han lutar sig tillbaka i stolen och lägger armarna i kors för att i nästa sekund snabbt slå ut dem i en eller annan gest.
Han bor i Industristaden i Uppsala och har nära till Fyrisån. Där tar han promenader med taxen Malte varje dag.
Åke Smedberg, Uppsalaförfattare är född i Hjässberget utanför Sundsvall. Han brukar beskrivas som en av landets främsta novellister. Han växte upp på ett lantbruk med en mamma som är upphov till att han själv skriver.
Han växte upp på 50-talet utanför Sundsvall i byn Hjässberget. Föräldrarna drev ett litet lantbruk, en miljö som han ofta skriver om.
Hade du blivit författare utan den småbrukaruppväxt du hade?
– Absolut inte! Att skriva är vad jag har satsat på hela livet. Min mamma är upphov till att jag skriver, hon hade den där våldsamma längtan att skriva, men blev aldrig publicerad, morfar och morbror var båda sportjournalister. Farsans sida är bönder och småbrukare men med en stor berättartradition.
Smedberg själv började tidigt. Det finns en historia om att han skrev sin första dikt redan som femåring. Han trodde att han själv hade skapat minnet, men hans kusin kommer ihåg att Åkes pappa besökte dem och begeistrat sade att nu ska ni få höra någonting som Åke skrev i natt.
– På natten låg jag ofta bakom pappa i hans säng och tittade ut, det kunde vara på månskenet och träden, då talade jag fram dikter, spoken poetry, som min pappa skrev ner, säger Åke Smedberg.