“Once upon a time in Uppsala” följer en tolvårig flicka som möter Sverige och Uppsala för första gången. Berättelsen blandas upp med sagor från Teheran.
– Jag ville bevara folksagorna som min mormor berättade för mig, till min dotter och för andra i hennes ålder. De är fina att läsa när man behöver tröst, skämmer ut sig eller råkar illa ut, säger Shirin Amani Azari.
Hon berättar om några av alla de språkliga missförstånd hon varit med om och om viljan att till varje pris försöka förstå.
– När man åkte på de där utflykterna man gör på skolan, vad heter de? Ja! Friluftsdagar med orientering. Jag och min bästa vän Turkan hade aldrig orienterat när vi kom till Uppsala, vi behövde förstå hur man skulle göra. Man fick en kompass och det var ju roligt men samtidigt så tragiskt, man ville inte skämma ut sig genom att inte veta hur man gör.
Hon berättar om när grannkvinnan skulle skilja sig. Shirin och Turkan tyckte att kvinnan behövde hjälp att packa ihop med sina saker eftersom hon inte hade någon annan som hjälpte henne. De kunde inte förstå det faktum att kvinnan inte ville ha sina föräldrar där.
– Oj, där kom kulturkrocken in. När grannkvinnan gav oss en tia och sa åt oss att köpa varsin glass i stället, trodde vi att hon sa "varsillglass". Vi gick från affär till affär men ingen hade "varsillglass". Till slut gick vi tillbaka och sa att varsillglassen var slut. Men hon skrattade med oss, inte åt oss, och förklarade ordet varsin.
Vi pratar i telefon. Shirin Amani Azari sitter i huset som ligger en bit utanför London. Hon beskriver det som ett grönt område och väldigt svenskt.
– Jag menar att det luktar som i Sverige med alla blommor och körsbärsträd, inte mycket trafik och det är inte så tätt och grått, säger hon.
Boken handlar om hur flickan från Iran känner, gör, tänker och beter sig i ett nytt land, den resa Shirin Amani Azari själv gick igenom. Hon tog även hand om sin mamma och sin lillebror, pappan kom först ett år senare.
– Som barn lär man sig snabbt, det som behövs läras, men man berättar inte sånt, man bara går igenom det. Men barn känner och ser även vuxnas reaktioner, säger hon.
Hon kom till Uppsala i februari 1985. Hennes föräldrar ville skona barnen från förklaringar om hur svår och farlig flykten skulle kunna bli. Men hon påpekar flera gånger att deras flykt var lätt jämfört med hur dagens flyktingar har det. Hon, hennes lillebror och mamma flög till Turkiet, med bagage som om de skulle på semester. Därifrån flög de till Östtyskland och vidare med färja till Trelleborg. Efter ett par veckor kom de till Uppsala och Nyby. Turkan blev hennes bästa vän och bodde i lägenheten under. Turkan kom också till London när det var dags för boksläpp där. Även grannen från den tiden kom.
Hon skrev boken för alla som behöver höras och synas, men speciellt för dem som inte vill se eller höra. Den har ingen direkt anknytning till den nuvarande situationen i Iran, men hon menar att eftersom den är skriven ur en flickas synvinkel finns det alltid en anknytning.
Shirin Amani Azari har inte varit tillbaka till Iran sedan hon lämnade landet, men hon är en av aktivisterna för organisationen Woman Life Freedom. Hon talar under demonstrationer och konferenser och hon arbetar med tortyrdrabbade kvinnor.
Kanske blir en tredje roman.
– Vi får se. Kanske, men jag måste hinna med mitt arbete som psykoterapeut, säger Shirin Amani Azari.