Visst kan det bli fler böcker om Uppsala. John Ringh och Lars-Åke Skagegård är överens om att det finns massor kvar att berätta.
Som kanske framgår av ingressen är boken medvetet spretig med en blandning av nedslag i Uppsalas historia och samtid. Här ryms en hel del: från bakgrunden till Uppsala universitets starka ställning (den gustavianska donationen) till Flogstavrålets ursprung.
– Det finns ju så mycket att berätta om Uppsala, säger Lars-Åke Skagegård som tillsammans med framlidna författarparet Karl G. och Lilian Fredriksson för fem år sedan gav ut den första boken i serien ("Pärlor och märkvärdigheter i Uppsala").
Uppföljaren har Lars-Åke Skagegård skrivit med John Ringh, även han Uppsalafantast och därtill född i stan. Tillsammans har de spånat fram de 33 "nya" spaningarna.
– Det är en fördel att vara två skribenter när man skriver en sådan här bok. Vi kompletterar varandra och har också fått en del tips från andra om vilka pärlor vi bör lyfta fram, säger John Ringh, som till vardags jobbar med turism på Destination Uppsala.
Duon hoppas och tror att även den nya boken fyller ett tomrum i litteraturen om Uppsala. Och visst är det en behändig bok med korta kapitel som är lätta att ta till sig. Kanske lämpar den sig allra bäst för Uppsalaborna själva.
– Det är onekligen lätt att bli hemmablind och missa saker och ting i vardagen, säger Lars-Åke Skagegård.
Redan i förordet påminner han och John Ringh om innebörden i det citat som står att läsa på en stenplatta vid ingången till Linnéträdgården: "Omnia mirari etiam tritissima" ("Förundras över allt – även det vardagliga").
– Jag som är morfar nu och ibland promenerar med en knatte i handen får ofta stanna upp och studera en vacker larv eller något annat som få vuxna ens registrerar. Då påminns man om hur viktigt det är att ha barnasinnet kvar för att verkligen se detaljer. Det kan vara statyer, udda skyltar, utsmyckningar på fasader eller annat som kräver ett skärpt sinne för att inte missas, säger Lars-Åke Skagegård.
Men hur var det nu med den olycklige Dalpelle, den siste att avrättas på Galgbacken? Den 24 mars 1849 steg han upp på schavotten nära den plats där Domarringens skola ligger i dag. Enligt en artikel i UNT:s julnummer 1939 följde mellan 3 000 och 4 000 människor det makabra skådespelet när den dråpdömde Djos Per Andersson miste huvudet.
– Den siffran får man nog ta med en nypa salt. Det skulle betyda att halva Uppsala befolkning var på plats, säger Lars-Åke Skagegård.
I artikeln framgår att Dalpelle med ljudlig stämma tog farväl av dem som samlats för att bevittna hans hädanfärd. Han varnade också alla närvarande för att beträda samma väg som han.
– Dalpelle ska själv ha tagit av sig den 35–40 kilo tunga "järnfrack" han tvingades släpa sig fram i. Det var en förskräcklig händelse, suckar Lars-Åke Skagegård och skakar på huvudet.
Patti Smith uppträdde i Botaniska trädgården 2013. Under Uppsalabesöket hann hon också med att besöka Café Uroxen på S:t Johannesgatan.
Betydligt roligare då att rapportera om Polarpristagaren och rockikonen Patti Smiths besök på det tämligen oansenliga Café Uroxen i backen på S.t Johannesgatan i juli 2013. Då befann hon sig i Uppsala för att göra en konsert i Botaniska trädgården.
Huvudkällan är Patti Smiths memoarbok "M Train". Där radar hon upp besök på fyra kaféer i Paris, Wien, Amsterdam – och Uppsala.
Varför Café Uroxen gjorde ett sådant avtryck är oklart. Kanske något för Ringh och Skagegård att gå vidare med i nästa bok?