– Det här är Iran som jag minns det innan allt hände, säger Rakhsha Razani och visar upp sin teckning av ett kurbitsliknande blomstermönster i klara färger.
– Och, det här är Iran som jag känner det i dag, fortsätter hon och byter blombilden mot en kängprydd fot som krossar en tegelvägg.
Född i Iran och bosatt i Sverige sedan nära trettio år, debuterar Rakhsha Razani nu som serietecknare på förlaget Galago med det ytterst självbiografiska albumet "Var ska jag lägga mitt huvud?". Här varvas kolorerade, nästan gulliga bilder med den nakna berättelsen om hennes eget liv – uppväxten i shahens Iran med studier i grafisk design och mötet med kärleken, tiden i England, återkomsten till revolutionens Iran och flykten till Sverige åtta år senare – och till hennes liv i dag med alla dess grubblingar och funderingar. För hur ska man kunna veta var man har lagt sitt huvud, när ingenstans känns hemma på riktigt?
Det var den bilolycka maken var med om för några år sedan, som satte i gång hela serieprocessen. Rakhsha Razani har länge verkat som illustratör, och plötsligt tog ett flöde av bilder och korta texter fart, i bland på engelska och i bland persiska, där hon tecknade fram och skrev ut de känslor hon hade inombords.
– En del av bilderna blev faktiskt rätt roliga, nästan komiska. Kanske är det just humorn som gör att vi människor kan överleva svåra situationer, säger Rakhsha Razani och fortsätter:
– För jag var inte på något sätt förberedd på det som hände, och på hur jag skulle hantera min nya roll.
Det första utkastet av albumet genomgick kraftiga strykningar. Inte för att Rakhsha Razani ville dölja något ur sitt eget liv, men med hänsyn till andra hon skrivit om. Trots det har hon ännu inte orkat läsa hela den tryckta utgåvan.
– Jag bläddrade igenom den, men när jag kom till slutet tog det stopp. Det blev för tungt att se.
"Var ska jag lägga mitt huvud?" avslutas med ett kollage av fotografier med de personer som gestaltats – gammelmormodern, Rakhsha Razani själv, barnen och maken. Här finns även en bild från sonens bröllop där bruden bär samma rosa sjal som mormodern en gång bar, den som även skymtar tecknad på albumets omslag som för att väva samman de olika kvinnogenerationerna.
– Det finns ett ordspråk på persiska om att man önskar att leva i tvåhundra år – jag tycker nog det är det värsta man kan önska någon. Livet är som ett urverk, där allt havererar om ett enda kugghjul faller bort, och så har det känts för mig i flera omgångar, säger Rakhsha Razani och fortsätter:
– Men samtidigt älskar jag livet och alla möjligheter det erbjuder. Jag är bara så trött.
Ett avsnitt i "Var ska jag lägga mitt huvud?" berättar om flykten från Iran med hjälp av falska pass, arresterandet i Danmark där familjen är övertygad om att det plan de sätts på kommer föra dem tillbaka till Iran, och den förvirrade glädjen då de mot sina förväntningar landar i Sverige. Den första snön och iskristaller i näsborrarna, oron inför framtiden och så det glädjande beskedet om svenskt medborgarskap och möjligheten att äntligen kunna söka arbete.
Vad hoppas du att folk ska ta till sig från din serie?
– Från början hade jag ingen direkt tanke på något budskap. Men med alla som är på flykt i världen just nu, på samma sätt som jag själv var för 30 år sedan, känns det nu viktigare än någonsin att berätta om mina erfarenheter.