Vad alla är överens om är att han nu suttit fängslad i fjorton år utan rättegång. Det är det ingen som förnekar. Inte heller att det USA som håller honom fängslad vill och brukar bli beskrivas som en rättsstat. Att han sitter där han sitter blir till sist alltså ett hot mot själva tanken på en internationell rättsordning som sådan.
Jag syftar på Mohamedou Ould Slahi, nu 44-årig ingenjör från Mauretanien, som är en av de 125 kvarvarande fångarna på Guantánamo. Han följde i november 2001 med polisen till den lokala polisstationen för vad han trodde var ännu ett rutinmässigt förhör. Men CIA förde honom först till Jordanien, sedan till Afghanistan. I bägge länderna utsattes han för vad som kallas för ”extraordinära förhörsmetoder”. I november 2002 flögs han till Kuba där han sedan hållits fängslad de senaste tolv åren, utsatt för serier av alltmer meningslösa förhör.
Att vi vet något om hans öde beror på två saker. Han skrev redan 2006 en fyrahundrasidor lång redogörelse för hela sin fängelsetid och den behandling han utsatts för – som till exempel en skenavrättning ute till havs. Hans manus var tänkt som en partinlaga till rätten – och hemligstämplades genast. Det tog hans amerikanska advokater flera år att få loss en censurerad version av manuskriptet. Som därefter hamnade hos Larry Siems från amerikanska PEN, som redigerat det nedstrukna manuset för utgivning och dessutom försett det med ett mycket matnyttigt förord. Nu ges det också ut på svenska, i översättning av Cajsa Mitchell.
Vem är då denne Slahi? Anledningen till att han sitter fängslad är att han 1990 deltog som frivillig i motståndet mot den sovjetiska ockupationen i Afghanistan, och hamnade hos en då USA-stödd grupp kallad al-Qaida. Han har varit medlem i en moské i Kanada där det också funnits militanta jihadister och har en kusin som tillhör en sådan gruppering. Men mot honom själv finns inga bevis – särskilt inte för anklagelsen om att han skulle ha rekryterat medlemmar till attentatet 9/11. Det tycks även amerikanska militären och CIA numera hålla med om. Men de vet inte vad de ska göra av honom.
Larry Siems har tidigare också gett ut boken ”The torture report” som samlar dokument som har att göra med CIAs införande av tortyr som ”legitim förhörsmetod”. Vad som framgår av både den förra boken och Slahis egen beskrivning är att det finns ett motstånd inom både CIA och amerikansk militär mot de metoder som mer rättsmedvetna officerare snarast vill se som ”fiendens” taktik. Men de militärjurister och officerare som aktivt tagit ställning mot tortyr och rättvidrig hantering av fångar har rensats ut ur systemet. Den förste åklagare som gavs Slahis fall, Morris Davis, vägrade också att ha något med saken att göra – vad Slahi och andra sagt eller inte sagt under förhör gick inte att använda i rätten, då uppgifterna uppenbart framtvingats under tortyr. Det är där de kvarvarande Guantánamo-fångarna befinner sig – i juridiskt ingemansland.
Vi vet ännu inte vad en del av fångarna har eller inte har varit inblandade i: de har ju inte fått några riktiga rättegångar. Men alldeles oavsett detta var Bush-administrationens agerande ett grundskott mot den juridiska världsordning som sakta tagit form efter andra världskriget. De förbehöll sig rätten att gripa vemsomhelst, varsomhelst, föra dem vart som helst i världen och hålla dem fängslande under obestämd tid utan rättegång. Dig med, för den delen, om någon påstått att du haft något med 9/11 att göra. Också svenska regeringen samarbetade med CIA och lämnade ut de bägge numera välbekanta egyptierna till tortyr. Att Guantánamo fortfarande är öppet är därmed ett fortsatt hot mot just en internationell rättsordning. En politiker som Putin har inte heller dragit sig för att använda den argumentationen – vem behöver bry sig om internationella lagar och spelregler om stormakter som USA närsomhelst kan sätta sig över dem? Att inte ens presidenten trots sin uttalade avsikt lyckats stänga lägret försvagar även det rättsstaten – såväl på internationell som på nationell nivå. Guantánamos existens är ett gift som fräter på rättvisans principer.
Det framgår av texten att Slahi inte är knäckt. Han har en torr humor som tittar fram här och där, och han berättar utan generaliseringar om hur han bemöts med både förakt och vänlighet av fångvaktarna. Även i den censurerade versionen av manuskriptet kan han berätta om de övergrepp och tortyrliknande behandling som såväl han själv som medfångarna utsätts för. Som han säger, uppgivet, har han egentligen slutat hoppas på någon frigivning – han har suttit fängslad en tredjedel av sitt liv. Men han hoppas fortfarande på offentlighet för sin sak – och på rättvisa. Han egen ”habeas corpus”-förhandling ligger sedan åratal begravd i byråkratins pappershögar. Och hans berättelse handlar nu slutligen inte bara om honom. Som en av hans fångvaktare säger, i förtroende; ”jag vet att jag kan hamna i helvetet för hur vi behandlar dig här.”