Uppsala, 2003. Studenterna Fredrik och Caroline har något på gång. De sover över hos varandra och har sex, men är inte ihop.
Så en dag, efter en natt grumlig av fylla, får Fredrik veta att han är anmäld för våldtäkt. Det är Caroline som har anmält honom. Hon påstår att hon minns allt som hände. Fredrik däremot minns ingenting, eller minns det åtminstone annorlunda.
Fredrik är en helt vanlig snubbig medelklasskille från Uppsala, som i tjugoårsåldern först döms och därefter frias för en våldtäkt.
Men trots den friande domen känner han sig skyldig och dömer sig själv till ett låst och torftigt liv fullt av regler och begränsningar.
Han bryter med allt det gamla, också med sin familj. Han byter namn till Emil och börjar om på nytt i Norge.
Många år senare hinner traumat ikapp Emil, då lever han med Linn. Hon anar något, men vill inget veta.
– Själva framåtrörelsen i boken består i att han börjar närma sig sitt förflutna. Hans drivkraft är att han vill ställa allt till rätta, så gott han kan, säger Johan Heltne.
Temat i "Emil" är onekligen aktuellt och samtida, men den är inte skriven som en reaktion på metoo.
Johan Heltne började skriva boken för tolv år sedan när han gick första året på Biskops Arnös författarskola. Där mötte han för första gången queerfeminism och vänsterradikala teorier. Han fick höra att "problemet med världen är problemet med mannen", något han kände igen från sin uppväxt inom Livets Ord.
– I min uppväxtmiljö skulle all förälskelse, all vänskap mellan könen, all intimitet och sexualitet vänta till äktenskapet. Synen var att särskilt män var utsatta för djävulens försök att förgifta sexualiteten.
Johan Heltne lämnade Livets Ord i Uppsala i tjugoårsåldern och blev en del av stadens studentliv, där synen på sexualitet var den totalt motsatta.
– Man var onormal om man inte låg runt. Sex behövde inte ha med känslor att göra, det var något man skulle ta för sig av.
– Jag kom som från en annan planet, det enda jag kunde göra var att härma de andra. Jag söp och härmade, härmade och söp.
När Johan Heltne senare började på Biskops Arnö var det som att kastas tillbaka till uppväxttiden, men det som tidigare haft andlig eller biologisk grund handlade nu om patriarkala strukturer.
– Jag köpte den politiska förklaring rakt av, den dockade perfekt med vad jag redan hade i mig. Det finns inget självbiografiskt i boken, men rent känslomässigt var jag Emil.
Hur känns det att släppa en roman om en våldtäktsanklagad man så tätt inpå metoo?
– Om boken hade kommit ut förra våren hade det kanske blivit fel. Nu vill jag tro att metoo har kommit till en punkt där debatten kan problematiseras.