Graffiti till minne av artisten Einár, på en vägg i Malmö. Nils Einar Grönberg, med artistnamnet Einár, sköts till döds den 21 oktober 2021 i Hammarby sjöstad i Stockholm.
"Svensk gangsterrap" berättar om en värld av skyddsvästar, tramadol och våldsbrott. Om en musikstil där mycket kretsar kring påstådd och verklig kriminalitet.
– Det har funnits en okunskap kring de här kopplingarna. "Det här är bara musik", trodde många kulturjournalister, trots att både artisterna och deras kritiker pekade ut sambandet, säger bokens författare Emil Arvidson som tisdag 18 april besöker Akademibokhandeln i Uppsala, ihop med Lisa Dos Santos, åklagare och författare till "Älskade bror: en rapport om gängvåldets Sverige".
– Vi ska prata om våra böcker och sedan blir det frågestund, förhoppningsvis lite debatt. Det är intressant hur rättsväsendet förhåller sig till hiphopen och "vad är sant och inte?". Åklagarna ser ofta musiken som en förlängning av gängens makt och status, där stjärnorna blir vad polisen kallar "krimfluencers". Medan jag ser det här som en del av världens största musikstil.
Emil Arvidson hoppas att hans bok kan bidra till en förståelse för musikens roll i saker som sker i samhället. Han beskriver till exempel hur en av Einárs sista låtar fick ett hemskt symbolvärde i samband med den hämndkarusell som tros ha varit anledningen att den unga rapparen blev mördad.
Låten heter "Voi" och är ett samarbete mellan Einar och Uppsalaartisten Dani M. Tidigt spreds teorier om att Einárs rader handlar om mordet på en annan känd rappares bror, en kort tid före singelsläppet. När sedan Einár blivit mördad spreds ett videoklipp som antogs föreställa hans mördare i en flyktbil. De lyssnade på "Voi".
Snälla någon, come get your boy
Ligger kastad här som en Voi
– Den låten är ett tecken på hur hiphopen dras in i konflikterna. "Voi" blev en symbol. Då är inte längre frågan vad som är sant eller inte sant i en hiphoptext utan vi ser hur musik kan påverka verkligheten, säger Emil Arvidson.
Dani M har varit tydlig med att "Voi" spelades in flera veckor innan mordet som den blivit förknippad med.
På sitt Instagramkonto skrev han: "Jag skulle aldrig vilja att min musik användes i något respektlöst sammanhang. (...) Det här är första och sista gången jag uttalar mig om det här."
Under sin korta livsstid gjorde Einár flera låtar ihop med Dani M (på bilden). Artisten från Stenhagen är en av landets största artister i genren och sjöng tidigt på låtar med både Labyrint och Kartellen, där Einárs stora idol Sebbe Stakset rappade.
Gränsen mellan verklighet och fiktion har sällan varit lika luddig och rapparna har alltid balanserat på den linan, till publikens skräckblandade förtjusning.
Emil Arvidson förstår fascinationen och kan känna den själv även om han är kluven.
– Det jag främst gillar med musiken är förmågan att bara med några få ord sätta fingret på samhällets utveckling och problem och att kunna väva in de viktigaste politiska frågorna i en popskrud. Hiphop är alltid både politisk och popmusik.
Hur gangsterrappen ska hanteras av samhället i stort är numera föremål för ständig debatt. Än så länge vill väl ingen se censur men många förespråkar att utesluta gangsterrappen från public service. Problemet är att rapparna och deras fans har sina egna plattformar och sina egna bubblor. De behöver inte traditionell medier.
– I dag leder inte musiken artisten in i majoritetssamhället, snarare bort ifrån det, säger Emil Arvidson.
Svensk gangsterrap föddes några år efter millennieskiftet, när Kartellen satte begreppet på kartan med låtar om värdetransportrån och andra grova brott.
Kartellen blev ett fenomen, förnyade intresset för svensk hiphop och blev genrens största band ihop med Labyrint.
Rapgruppen Labyrint från Uppsala var under en period landets största hiphopgrupp. Frontfiguren Aki (i mitten) blir intervjuad i "Svensk gangsterrap".
Uppsalabandet Labyrint var knappast någon änglakör men ändå något av en motvikt till Kartellens mörker.
Bandets frontfigur Aki intervjuas i "Svensk gangsterrap", där han medger att till och med han kan känna "vad är det här?" om den nya musiken.
– I Uppsala har reggaen alltid varit stor. Kanske har det bidragit till att gangsterrappen inte har fått lika mycket fäste, säger Emil Arvidson.
Han minns sin egen uppväxt, hur kärleken till hiphopkulturen föddes i Uppsala.
– Visst fanns det kickers, folk målade graffiti och slogs lite. På ungdomsstället Grand kunde man träffa Gottsundagänget som senare blev Labyrint, där Aki är med. De var lite stökiga men det blev fantastisk musik och nu teater av det. Därför ville jag ha med Aki i boken för han är så bra på att skildra hiphopkulturens utveckling.
För många som sett genren växa är den nya svenska gangsterrappen både fascinerande och skrämmande – och samtidigt så välbekant. För ämnen som våld och knark är inte nya i hiphop. Allt har inte bara varit Kangolhattar i Kungsträdgården, bergsprängare, b-boys, graffiti, "Krossa rasismen" och Rob'n'Raz.
I USA har begreppet gangsterrap använts sedan tidigt 1990-tal.
– Jag gick i Brantingskolan och satt i parker kring Årsta och drack folköl och lyssnade på hiphop som Beastie Boys och Cypress Hill. Då exploderade också den första vågen av gangsterrap, hela Tupac- och Biggie-grejen.
Gillade du gangsterrap på den tiden?
– Absolut. Jag var en benig, lång och väldigt vit kille från slätten utanför Uppsala. Alla mina kompisar lyssnade på indiepop men jag tyckte det var dåligt och lyssnade på Snoop Dogg i stället. Det var ett sätt att ta del av berättelser från en helt annan värld. På något sätt hänger det ihop med intresset för att bli journalist.
Den amerikanska gangsterrappen orsakade inga större svenska kulturdebatter. Inom journalistiken råder sedan gammalt den berömda närhetsprincipen.
– Kommer det nära så bränner det till på ett annat sätt, säger Emil Arvidson.
Nu jobbar Emil Arvidsson med en bok om svensk gängkrimininalitet, som beräknas komma ut nästa år.