Efterträdarna hyllade Lugn och Malmqvist

Inför kungligheter, ledamöter och högtidsklädda gäster håller Steve-Sem Sandberg och Ingrid Carlberg sina respektive inträdestal. Även om de tillträdde redan i april, då fjolårets högtidssammankomst ägde rum i en digital och pandemiframflyttad version, beskriver de sina föregångares litterära arbete först under måndagens evenemang.

Kristina Lugn fick epitetet "den svenska ensamhetens diktare" vilket snarast blev en roll som hon fick sig pålagd och som hon också själv spelade, framhåller Steve Sem-Sandberg om sin företrädare på stol nummer 14. Där Lugn uppfattades som självutlämnande var hon snarare "djävulskt skicklig" på att använda det självbekännande språket, menar han.

När hon skrev om just ensamheten som den lättexploaterade "grunden för hela min affärsverksamhet" var det med en stor portion självironi, enligt Sem-Sandberg som i stället lyfter fram "en stor, djup, molande skräck" i hennes dikter.

– Det är barnets vilda och vansinniga skräck över att en dag inte finnas till mer, säger han och citerar Kristina Lugns pjäs "Rut och Ragnar".

"Vill du att jag ska gå över?" säger Rut till Ragnar. "Av mig själv? Nu genast? Utan yttre avskedsceremoni och skilsmässoförhandlingar? Utan att ha påmint dig om något som kan ge dig anledning att sakna mig?"

– När den repliken och många liknande fälls i Lugns författarskap är det som om vi möter en femårings nakna och helt oförstående blick.

Dikten blev kamouflage

Någonstans i bakgrunden skymtar en mor med perfektionistiska ideal om hur små flickor ska vara, enligt Sem-Sandberg. Kärleken är aldrig självklar. Att dikta om det som man kan bli utstött eller avvisad för ser han som ett slags "poetisk strategi". För Kristina Lugn blev dikten "kamouflage och rollspel".

Ingrid Carlberg tecknar ett varmt och underhållande porträtt av sin föregångare på stol nummer 5, sinologen Göran Malmqvist som i stället för att bli latinlärare, som han hade tänkt, lärde sig behärska kinesiska. Malmqvist, som skulle komma att göra en ofattbar arbetsinsats bara genom att lära sig språket, lockades till kinesiskan av en internationell bästsäljare, "Konsten att njuta av livet" av filosofen Lin Yutang. Denne var inspirerad av daoismen och ansåg att den västerländska människan förlorat konsten att leka och slå dank.

När Göran Malmqvist sökte upp de ursprungliga texterna om daoismen fann han dem så taffligt översatta till västerländska språk att han såg sig nödgad att göra jobbet själv.

– Göran Malmqvist hade just inlett sitt eget livslånga kärleksförhållande till fliten, säger Carlberg.

Språklig musikalitet

Men Malmqvist bar också med sig en unik språklig musikalitet framhåller hon. Även när han talade kinesiska sjöng det om honom minns en vän och i sitt översättningsarbete läste han den kinesiska originaltexten så många gånger att han till slut tyckte sig höra författarens röst eka inom sig, berättar Carlberg.

Som hans största översättargärning beskriver hon bland annat den kinesiska äventyrsromanen "Berättelser från träskmarkerna" vars saftiga kinesiska svordomar Malmqvist menade var oöversättliga till svenska, enligt Carlberg. Kanske var det därifrån han hämtade stoff till sina egna?

– När sinnet rann över, och det hände inte sällan för den impulsive sinologen, hördes ett eko av kontakten med denna ordskatt i vredesutbrotten. Ibland gick det överstyr, berättar Ingrid Carlberg och citerar Malmqvist från ett av dessa tillfällen: "Jag ska vispa hans ansikte till äggröra och mala ner honom till en bläckfläck."