Exakt 100 år efter inrättandet av det rasbiologiska institutet i Uppsala kommer Ola Larsmo ut med en bok i ämnet – "Lektion 11".
"Lektion 11" kan ses som en fristående uppföljare till fjolårets bok "Tio lektioner i svensk historia". I den senare låg fokus på eftergiftspolitiken under andra världskriget. Han passade också på att nyansera bilden av det svenska agerandet och gav exempel på både hjältedåd och svek.
Att den elfte lektionen får en hel bok kan förklaras med att ämnet är omfattande och att det är exakt 100 år sedan Statens institut för rasbiologi grundades i Uppsala. Men det handlar också om behovet av att korrigera den mytbildning och de lögner som cirkulerar i vår tid. Bara det motiverar en egen bok, menar Ola Larsmo.
– Extremhögern påstår ofta att det rasbiologiska tankegodset var ett svenskt påfund som spreds över världen. Det är inget annat än en politisk myt. Sanningen är att Sverige snarare återfanns i mitten av klungan. Sverige var varken först eller värst.
Den enda källan till uppgiften om att Statens institut för rasbiologi skulle vara världens första i sitt slag är dess grundare och första chef, Herman Lundborg.
– Han talade som vanligt i egen sak. Redan 1905 grundades ett rasbiologiskt forskningsinstitut i London, och innan institutet i Uppsala inrättades 1922 fanns ytterligare ett antal kopior i Norge, USA, Sovjetunionen och Tyskland.
Enligt Larsmo såddes fröna i USA efter inbördeskriget och slaveriets avskaffande på 1860-talet. Då fick de svarta vissa medborgerliga rättigheter, som dock hackades bort undan för undan. Efter ett par decennier härskade åter rasismen med förtryck, lynchningar och diskriminerande lagar.
– Den rasbiologiska "forskningen" kopplades på och skulle motivera varför det var rätt att förtrycka de svarta. Egentligen var det inget annat än rasism förklädd till vetenskap, säger Ola Larsmo.
"Lektion 11" är namnet på boken där Uppsalaförfattaren Ola Larsmo går till botten med rasbiologin.
Runt 1900 kom genombrottet för den forskning om arvsanlag som flera decennier tidigare gjorts av Gregor Mendel, ofta kallad genetikens fader. När hans rön började paras ihop med kategoriseringen av befolkningsgrupper fick rasbiologin ett kraftigt uppsving.
– Fattiga, utsatta och minoriteter började ses som ett hot. Gränsen mellan vetenskap och ideologi blev plötsligt väldigt tunn. Troligen såg rasbiologerna inte själva när deras forskning övergick i fördomar. Flera av dem var också motståndare till demokrati, vilket gick hand i hand med teorierna om rasbiologi.
Men spelar det egentligen någon roll att det fanns länder som betedde sig värre och var tidigare ute än Sverige?
– Nej, vi måste förstås ta ansvar för vad vi gjorde. Det går inte att bortse från att omkring 30 000 personer steriliserades mot sin vilja som en följd av de rasbiologiska teorierna. Och många fler fick sina liv krossade.
Ola Larsmo menar att det är viktigt att inte bara reflexmässigt ta avstånd från rasbiologins teorier, utan också fundera på och försöka formulera varför man tycker att det är avskyvärt.
Inrättandet av Rasbiologiska institutet hade ett brett politiskt stöd i den svenska riksdagen. Ledamöter från alla partier undertecknade motionen, som av allt att döma skrevs av Herman Lundborg. Att alla partier från vänster till höger röstade för institutet förvånar egentligen inte Ola Larsmo.
– Det hela paketerades som en satsning på folkhälsan. Lundborg förknippades till en början med forskning kring ärftlighetens betydelse för epilepsi, så där och då kunde projektet säkert framstå som ett sätt att komma till rätta med ärftliga sjukdomar.
Att de övergrepp som gjordes i rasbiologins och rashygienens namn skulle hänga ihop med välfärdsstatens framväxt är en annan åsikt som ofta hörs från extremhögern. Enligt Larsmo är det fel. Kring exempelvis steriliseringspolitiken fanns en politisk samsyn långt in på 1950-talet. Då var det snarast välfärdsstatens förtjänst att övergreppen upphörde.
Ola Larsmo riktar i nya boken ljuset mot de myter och lögner som cirkulerar kring rasbiologin och det institut som grundades mitt i Uppsala.
Larsmo menar att det finns många varianter på mytbildningen i vår tid. SD:s valfilm från 2018 exempelvis.
– I den påstods att Nazityskland bara följde de svenska socialdemokraternas exempel och att Förintelsen inte blivit så omfattande utan Rasbiologiska institutets metoder för kategorisering av människor. Svensk socialdemokrati skulle alltså vara ytterst ansvarig för Förintelsen. Det är ett hisnande påstående.
Filmen hyllades senare på den ryska propagandasajten Sputnik och kallades för en betydelsefull "dokumentär".
– Det här visar att historien om rasbiologin idag används som politiskt slagträ. Och idéerna i sig är absolut inte utrotade. Man kan likna dem vid häxringar som dyker upp på gräsmattan. Det spelar ingen roll om man tar bort svampen, under ytan lever mycelet.