George Saunders var geofysiker och ingenjör när han 1994 debuterade som författare; sedan dess har Time har rankat honom som världens bästa engelskspråkiga novellist. Nu finns hans novellsamling ”Tionde december” på svenska.
Den är isande bra av två skäl, det egensinniga språket och de angelägna ämnena. Men utan fläckar är Saunders inte. Det finns i bokens första och sista text ett drag av språkkrångel som skymmer innehållet.
Tre huvudlinjer kan skönjas: Kritik mot vetenskap till varje pris och mot västerländsk överkonsumtion som närmar sig det bisarra. Samt betoning av att den enskilda människans val avgör om världen ska bli bättre eller sämre.
Tre av novellerna står i särklass: ”Flykten från Spindelhuvudet”, ”Semplicaflickorna” och den avslutande texten ”Tionde december” som gett samlingen dess namn.
Spindelhuvudet är namnet på kontrollrummet i ett forskningscentrum. Därifrån utförs dödliga experiment. Den unge dråparen Jeff är en av försökspersonerna. Han liksom andra ställer upp för att slippa långa fängelsestraff.
Han testas på en substans som påverkar mänskors känslor. Man hoppas att den ska minska våldet i världen.
När Jeff och prostituerade, kriminella kvinnor får dropp med substansen gör den, att de i varandras ögon förvandlas till de mest åtråvärda människor i världen. Efteråt vill forskarna mäta Jeffs reaktioner då kvinnorna via en annan substans utsätts för fruktansvärd plåga och död. Jeff ser bara ett val: Att fly. Flyktvägen är fasansfull.
I novellen ”Semplicaflickorna” använder sig Saunders av samma makabra grymma cynism som när Jonathan Swift i svältens 1700-tal i sin text A Modest Proposal, föreslog att de rika skulle äta de fattigas spädbarn.
Saunders Semplicaflickor har flytt från misär och grymhet i tredje världen. Det bättre liv de drömt om, innebär att rika amerikaner hyr in dem för att pryda sina lyxträdgårdar. Vitklädda och uppträdda på rad på linor som lirkats genom deras hjärnor är de det yttersta exemplet på en överkonsumtion som passerat all anständighet.
Ropet på civilkurage i en befängd värld, där konsumtion ersatt kärlek, ekar i text efter text. Det hörs också i ”Tionde december”, där en liten pojke ser en gammal livstrött man som är ute i pyjamas i snön, och vill rädda honom från att frysa. Istället blir det mannen som räddar pojken och därmed också sig själv.
Genom texterna ekar också något annat än ropet på mod att våga ingripa och att ge ondska och likgiltighet en match: Nämligen tron på att kärlek är det enda som kan frälsa människan.