Stina Jacksons debut ”Silvervägen” var en knockout, fast i en lågmält intensiv form. Ett stort antal rättmätigt förtjänade utmärkelser vanns vartefter. Därför var det med både förväntan och bävan jag öppnade hennes nya ”Ödesmark”. Och båda sakerna infriades paradoxalt nog. Det är även denna gång en stark och gripande berättelse – även om jag inte blir lika berörd som senast.
Det är ju lite spännande med denna unga författare som sedan tio år är bosatt i USA, men skriver om glesbygden i nordligaste Sverige så levande. Visserligen är hon uppväxt i Skellefteå, men ändå. ”Ödesmark” är en roman som egentligen inte behöver draghjälp av benämningen ”spänningsroman”, karaktärerna och miljön står sig bra ändå. Hennes mogna språk är en fröjd i sig.
I ett hus på gränsen till förfallet bor hemmadottern Liv med sin pappa Vidar och sonen Simon i en komplicerad relation. Det finns ett rykte i trakten som säger att Vidar är förmögen, med en gömd skatt. Den lockar förstås traktens rötägg. Men inget går just som någon tänkt …
Den svenska spänningsromanen har i antalet utgivna titlar varit dominerad av kvinnliga författare under lång tid. Nu syns några tappra manliga debutanter vid horisonten. Begåvade Edvard Fenvik är en av dem. Hans ”Blodsband” introducerar poliserna Oscar och Sasha, ett par som kompletterar varandra och lever upp till klassisk "bromance". Berättelsen om en muckarfest på en Finlandsfärja som helt spårar ur och 25 år senare får letala konsekvenser är både spännande och snudd på trovärdig. Med sitt hämndmotiv kunde den varit skriven av någon av de bästa kvinnliga författarna.
Fast de använder förstås sina historier själva. Man kunde ju tro att Gabriella Ullberg Westin fått draghjälp av verkligheten, men hennes ”Ett enda andetag” skrevs ett bra tag innan corona-pandemin. Det handlar i alla fall om ett försök att använda virus som maktmedel, otäckt trovärdigt. Hudiksvallspoliserna Johan och Janna får det tufft, och har det redan privat. Snyggt skrivet som vanligt i denna sjätte del.
Caroline Engvall tillhör också våra skickliga spänningsförfattare. Den fjärde boken om polisen Ulrika och journalisten Lovisa, som dessutom är ett par och väntar barn, lever bra upp till de föregående böckerna. Spöken från det förflutna, nutida mord och annat smått och gott kryddar en bra historia. Sekttemat är centralt också i Mariette Lindströms tredje del om ”Dimön”. Även här en tät, suggestivt skriven och otäck historia om grupptryck och maktmissbruk.
Även utrikes kommer det förstås nya spännande skribenter. M W Craven är ett lysande tillskott som han visar med ”Brännaren”. Han introducerar det underhållande paret Washington Poe och Tilly Bradshaw, två högst olika personligheter. De ska stoppa en seriemördare som bränner sina offer levande. Riktigt bra, hoppas att det är en serie!
Craven har fått lovord av Peter James på omslaget. Denne är själv aktuell med en ny bok med Roy Grace i huvudrollen. Möjligen är detta Graces svåraste fall, vilket inte säger lite, i kamp mot klockan. Spännande från första bokstav till sista. Lite intressant att även huvudpersonen hos M J Arlidge heter Grace (Nåd) i efternamn. Och Helen Grace är också en minst lika trasig person som duktig polis som sin namne. Även hon får kämpa i kraftig motvind med sin omgivning för att lösa ett antal mord. Extra nerv då hela historien utspelas under 24 timmar. Båda böckerna bland det bästa på den engelskspråkiga utgivningen. Förmodligen kommer fortsättningar. Roy Grace ska bli tv-serie, det borde Helen också bli.
Välskrivande Peter May är aktuell med ännu en Enzo MacLeod-deckare. Dessa är skrivna innan hans mästerliga ”Lewis-trilogi” och är ett habilt hantverk men inte av samma klass. Enzo är mer klassisk gammaldags deckargestalt, lika stor konnässör bland viner som kvinnor, fattas bara lite sång. Läs hellre Lewis.
Kanadensiske Linwood Barclay presenterar sin tredje del om det lilla samhället Promise Fall med titeln ”23”. Efter suveräna ”Sveket” och ”Lögnen” byggs historien vidare och knyts ihop på ett oväntat sätt. Barclay skriver på ett lite ovanligt sätt. En av de medverkande skrivs i första person, utan egentlig anledning men ger förstås extra närvaro just där. Författaren är en briljant personskildrare med en mild humor i all svärta. Jag kommer att sakna dessa kämpande och älskansvärda karaktärer.