– Jag tror att jag är jublande glad, säger hon. Jag har skrivit den här boken med hjärtat, så jag hoppas att den också blir läst med hjärtat.
Den som för ordet i romanen är Pär, och berättelsen tar avstamp i hans möte med den mystiska tjejen Risulven på en badplats en sensommarkväll, när alla som kan simma har gått hem.
– Pär dök upp i texter som jag skrev för flera år sedan, säger Nina Ivarsson. Men det var först när jag kom på Risulven som en berättelse började ta form på riktigt.
Kring Pär och Risulven skriver hon fram en förort någonstans i Sverige, och hon skriver fram en realistisk saga som inte skyr det väldigt sorgliga.
– Pär ser inte verkligheten för vad den verkligen är, säger Nina Ivarsson. Risulven är den som lär honom att se det som han själv inte vill se.
Det finns något tidlöst över berättelsen, trots en del samtidsmarkörer finns det eviga stämningar och scener som hade kunnat utspela sig när som helst.
– Jag ser Pär och Risulven springa runt i min egen barndom, det var där berättelsen en gång började, men jag ser dem också springa runt här och nu, säger Nina Ivarsson.
Barndomen, forsätter hon, är för henne mer som en plats än en särskild tid, en plats där alla barns barndomar finns samtidigt.
– När berättelsen utspelar sig är egentligen inte centralt, men det är lättare att skriva om samtiden eftersom den inte bara består av massa minnen.
Nina Ivarsson arbetar som fritidsledare på KFUM:s fritidsgård i Gottsunda, och hon har ett förflutet som elev och lärare på Wiks folkhögskolas skrivarlinje.
– Jag är omgiven av barn och ungdomar, men jag har inte läst en rad för dem ur boken, säger hon. Jag har varit rädd för vad de ska tycka.
När Nina Ivarsson ska beskriva arbetet med romanen citerar hon författaren Stephen Kings bok ”Att skriva – en hantverkares memoarer”.
– Han skriver att det är som en arkeologisk utgrävning, man får fram en liten bit i taget och ser inte hur det hänger ihop förrän alla bitar är på plats.
Först kom scenerna, fortsätter Nina Ivarsson, sedan kom sammanhanget och till sist började även en dramaturgi att skymta i texten.
– Jag har skrivit på den här romanen jättelänge, säger hon. Några gånger var jag nära att ge upp. Det som fick mig att fortsätta var tanken på att det bara är jag som kan berätta den här historien, om inte jag gör det blir den aldrig berättad, och jag vill att den ska berättas.