Damon Galgut om vita sydafrikaners blinda fläck

När Amor mister sin mamma i boken ”Löftet” finns ingen varm famn som tröstar. Damon Galgut är medveten om att personerna i hans släktkrönika inte är särskilt älskvärda. Men den kärlekslösa miljön speglar hans egen uppväxt, i ett Sydafrika präglat av apartheid.

— Det är svårt att beskriva hur hårt och onaturligt samhället jag växte upp i var. Om man var ett känsligt barn var det en väldigt brutal miljö och jag kände mig inte hemma ens i mitt hem, säger han och berättar att det tog lång tid att frigöra sig från det han intalats: Att det var honom det var fel på och inte systemet.

Hans mamma gifte om sig med en man som var afrikaan (Sydafrikas vita invånare), en ”svartsjuk, osäker och våldsam person”, och numera ser Damon Galgut en parallell mellan styvpappans personlighet och Sydafrika.

— Jag associerar hans mentalitet med regeringens, militärens och apartheid-tänkandets: att om du inte får det du vill ha så slår du tills du får det. Det fanns ingen godhet, ingen kärlek, konstaterar han.

De vitas perspektiv

Damon Galgut är van vid att behöva översätta sitt land för européer — som liten läste han europeisk litteratur och var medveten om att han själv ansågs bo i periferin. Men på rent trots skrev han den senaste romanen med Sydafrika som världens centrum. Till hans förvåning gjorde den succé och han erövrade en litterär lärdom: "om du vill vara universell är det okej att vara väldigt specifik och lokal."

Han har hyllats för sitt unika berättande i ”Löftet”: perspektivet växlar mellan olika människor, och mellan tredje och första person. Idén kom när han skrev ett filmmanus.

— Jag insåg att man kunde använda berättaren som ett slags kamera, och klippa från ett perspektiv till ett annat. Man kunde zooma in på en detalj och backa ut och göra de mänskliga detaljerna små, i ett större perspektiv.

Det är de vita sydafrikanernas perspektiv han antar. En person i boken kommer vi aldrig nära: Salome, den svarta tjänaren. Damon Galgut berättar att han liksom de flesta andra vita familjer hade en nanny som barn. Han uppfostrades av en svart kvinna som hette just Salome, som han ”avgudade”.

— Det tog lång tid innan jag insåg att hon hade egna barn, som var någon annanstans.

Besvärande tomrum

För många vita existerade de svarta sydafrikanerna bara för att tjäna, konstaterar Galgut, de var aldrig mänskliga varelser med ett eget rikt inre liv.

– Jag ville visa det, som en frånvaro och en blind fläck. Att göra det till ett tomrum som blir besvärande för läsaren.

Kritiker utanför Sydafrika hävdade att litteraturens plikt är att ge alla personer i boken samma tyngd. Men det ifrågasätter Damon Galgut, som poängterar att det finns miljoner som Salome i dagens Sydafrika.

— De har ingen röst, ingen makt, ingen närvaro i samhället – precis som under apartheid. Vad uppnår man om man ger dem det i en bok? Då har jag gjort min plikt och sedan kan vi stänga boken och glömma det. Men om man gör det till ett problem för folk kommer de att bära med sig det, och tänka på det.

Galgut vill att litteraturen ska få vara en arena för politiska samtal. Själv ”vaknade han ur sin koma” i 20-årsåldern när han började studera på universitetet och blev engagerad i studentprotesterna.

Känslig markfråga

Med ”Löftet” ville Damon Galgut skriva om tiden som går. På något vis har skrivandet kopplats samman med psykologiska mekanismer – skriver han inte blir dödsrädslan större. För att väga upp all död i boken är den skriven med mörk humor. Den vassa cynismen stegras också i takt med att landets situation förvärras.

I centrum för romanen pulserar den politiskt kontroversiella frågan om ägandet av mark. När mamman i familjen går bort lovar hon att Salome ska få överta sitt lilla hus. Damon Galgut fick idén av en vän, vars familj gav just ett sådant löfte.

— Precis som i boken var det ingen värdefull mark och huset var trasigt, men hans familj behöll det ändå. Det är en svår sanning om vita sydafrikaner, de ger inte upp något av det de har, inte ens när det inte har något värde.

Men ”Löftet” anspelar också på det svikna löfte som befrielsen innebar 1994, när apartheidregimen föll. Han tror att viss besvikelse var oundviklig.

— Men nivån på besvikelsen är så stor, det är svårt att överdriva hur mycket hopp som stod till ANC, hur stor trovärdighet de hade och hur mycket de kunde ha gjort — i relation till var vi hamnade.

Han beskriver dagens situation som desperat: landet är nära bankrutt, infrastrukturen och järnvägssystemet har kollapsat och det är elavbrott på upp till sex timmar per dag.

— Om folk har stora förhoppningar som inte möts blir det ilska och bitterhet. Och nu känns landet bittert och argt. Det är ingen bra atmosfär för att lösa problem och vi har många problem att lösa. Jag minns inte när jag senast kände mig så utan hopp, ironiskt nog antagligen under den vita regeringen.