Författaren Johan Heltne har i sin tredje bok "Sympati för djävulen" skrivit om hur uppväxten i Livets Ord påverkat honom. Som barn rörde han sig sällan i centrala Uppsala, utan mest i Storvreta där familjen bodde.
När Johan Heltne är elva år bor artisten Carola hemma hos hans familj. Hon ska gå Livets Ords bibelskola och eftersom Johans familj tillhör samma församling ordnas det så att Carola flyttar in i mexitegelradhuset i Storvreta under ett par månader.
Samtidigt skriver medierna spaltmeter om allt avvikande som påstås hända i Livets Ord. Johan Heltne refererar bland annat till hur DN skrev att församlingen manade barnen att skära sig i handlederna för att se Guds kraft.
Allt Johan ville under sin barndom var att dölja för alla att hans familj var med i Livets Ord.
– Och då flyttar Carola in! Hon drog igång dagliga sessioner utanför vårt hus, pratade med fansen som kommit dit med sina pocketkameror och ville ha autografer. För mig var det ju det värsta som kunde hända.
I sin nya bok "Sympati för djävulen" beskiver Johan Heltne hur han inte är välkommen hemma hos kompisarna. Han får inte plats i bilen när fotbollskamraterna samåker till träningarna och hans familj är den enda på hela gatan som inte är bjudna till det årliga midsommarfirandet. Först som vuxen får Johan förklaringen när hans mamma berättar att föräldrarna i området hade skapat en telefonkedja för att hålla sina barn borta från alla som var med i Livets ord.
Under den här perioden drabbas Johan av plötsliga krampanfall. De påminner om epilepsi och kommer med jämna mellanrum både dagtid och på natten. Hans föräldrar tar honom till en neurolog och han får genomgå en psykiatrisk undersökning.
När Johan Heltne lämnar Livets Ord i sena tonåren går han ut i livet som en person som aldrig skaffat sig en egen personlighet utan bara levt efter andra människors frågor och svar.
Nu har det gått mer än 30 år men krampattackerna hemsöker honom fortfarande nästan varje natt. Därför inleds boken med att han söker upp sina gamla sjukhusjournaler.
– Det var nästan som att läsa mig till förbjuden kunskap om mig själv. Psykiatern använde begreppet alexitymi som en personlighetsbeskrivning av mig. Det betyder oförmåga att sätta ord på känslor. Det var en kusligt exakt beskrivning av hur det ofta har varit för mig. När jag blivit ledsen eller upprörd har jag blivit stum.
I boken utgår Johan Heltne från hur han från sin stumhet sakta hittar ett språk genom musiken och litteraturen.
– Det handlar inte om att jag inte kan prata och vara social. Jag har ganska lätt för att sätta in en social växel, men det har ofta varit en sorts teater.
När Johan Heltne lämnar Livets Ord i sena tonåren går han ut i livet som en person som aldrig skaffat sig en egen personlighet utan bara levt efter andra människors frågor och svar. Han kastar sig ut i Uppsalas studentliv, super, har sex och känner i fyllan en frihet han aldrig upplevt förr. I en scen illustreras hur okunnig han är på allt som är självklart för andra studenter när han går fram i en bar och beställer en öl – med is.
Vid sidan av att han saknar social kunskap, har han också levt ett liv helt utan kultur. I hemmet fanns varken konst, musik eller litteratur. Familjen hade sällan en tv hemma och han såg nästan aldrig film eller tv-serier. I boken beskriver han: "När jag lyssnade på sportradion på kvällarna och musik spelades stängde jag av. Det var inget svårt beslut, att lyssna gav mig starka skuldkänslor. Sekulär musik var farlig för sinnet, som man sa i församlingen. Djävulen försökte förföra och attackera på alla tänkbara sätt."
När Johan Heltne kommer i kontakt med populärmusik för första gången blir det därför som en revolution inombords. Allt stannar av och han börjar själv skriva och producera musik. I sena 20-årsåldern får han tips från en kompis att han borde söka in på skrivarskolan på Biskops-Arnö utanför Stockholm. Han söker och kommer in.
Johan Heltne har sedan han var barn levt med krampattacker som kommer både dagtid och under natten. I sin nya bok berättar han om hur han söker sig tillbaka till sina läkarjournaler och där hittar saker som han inte ville veta.
Men för honom blir tiden på skolan nästan som att komma tillbaka till Livets Ord. Han beskriver kulturen på Biskops-Arnö som på ett sätt maktkritisk men att det samtidigt fanns en tendens hos lärarna att markera sin makt över andra. Fram träder en politik om vad eleverna skulle läsa och tycka, i boken skriver han att det "[...] var en protest mot historiens språk, patriarkatets, kapitalismens. Hur man valde att skriva var alltså en politisk handling."
– Om man sa fel saker bemöttes man med tystnad och ointresse. Det tillsammans med lärarnas auktoritet skapade en kultur som gjorde eleverna osäkra och osjälvständiga.
I en scen i boken beskriver han hur han tolkar en text teologiskt och hur hans lärare då skämtar på hans bekostnad.
– Jag tror inte att hon förstod det perspektiv som jag hade, och som var andligt. Det var ingen annan i klassen som gav uttryck för någon religiositet. Men det har skett en förändring bara de senaste fem åren i identitetspolitiken där det religiösa perspektivet måste erkännas. Plötsligt skriver folk rakt ut att de är religiösa eller gör tolkningar från religiösa perspektiv.
Johan Heltne uppskattar initiativet att låta sig fotograferas i en smutsig snöhög. Det matchar en del teman i hans bok, säger han.
Trycket som Johan Heltne upplever från en kultur och ett sammanhang som vill krossa patriarkatet beskrivs fortsatt i boken när han skildrar utgivningen av sin andra roman "Emil". Den handlar om en man som blir anklagad för våldtäkt, men inte själv vet huruvida han är skyldig eller inte.
– Boken blev klar efter metoo-uppropet och jag märkte hur min förläggare på Natur & Kultur bytte inställning till den när den väl var klar.
Han beskriver att hon verkade bli stressad av den moraliska ambivalens i boken.
– Just det som var hela meningen med texten. Det slutade med att förläggaren fick mig att skriva om delar så att ambivalensen kring våldtäkten minskar. Det är något jag ångrar i dag, men då såg jag mig tvungen eftersom jag var rädd att de annars inte skulle ge ut den.
Den senaste boken, "Sympati för djävulen", är utgiven på ett mindre förlag, Fri Tanke.
– Mina och det gamla förlagets idéer om litteratur gick inte ihop. Om det inte ens i konsten är möjligt att skildra det komplexa som livet är fullt av eller det moraliskt oklara – då är det inte så märkligt om allt går åt helvete.
Hans ovilja att acceptera svartvita förhållningssätt till livet framträder också i boken i en kritisk kommentar till vad metoo-uppropet gjorde med blicken på män och kvinnor.
– Det verkar finnas någon sorts konsensus kring att kvinnor är med om fruktansvärda saker, men inte män. Som jag ser det och min egen erfarenhet är att män är med om minst lika mycket våld och hot och psykologisk manipulation och det ville jag skriva om i "Emil". Det tycks finnas en oförmåga, ja ibland nästan en ovilja, att se mäns lidande.