Watergate var en politisk skandal, ett scoop som Washington Post avslöjade. Swedengate började som en fråga i en Reddittråd, om ovanliga kulturkrockar. Att svenskar inte alltid bjudit barnens kompisar på middag är ett outtömligt diskussionsämne. Men Swedengate-snacket är ofarligt. Inget stort scoop direkt.
Tidigt 90-tal. Min bästis i mitt rum i Uppsala. Hon läste Kamratposten, eller somnade på min säng. Hon hade tråkigt. Och jag skämdes lite, för hos henne brukade ju jag få mat… Men samtidigt så läste hon inte KP någonsin annars.
Hon fick något annat hos mig än middag. En liten stund för sig själv, lite trist, men i fred med sina egna tankar. Men i dag kan vi väl inte tillåta att barn har tråkigt? Har min familj inte tillräckligt med mat till mina barns kompisar så skickar vi hem dem.
Min mammas middagar var ofta exakt planerade för fyra personer. Jag vet inte hur hon lyckades, jag lagar alltid för mycket. Men visst skulle det vara mer hållbart om jag kunde sluta att slösa på överkokt pasta i onödan. Små vardagsfunderingar.
Nutid. Jag står på Mynttorget i Stockholm. En liten scen, några framplockade stolar. Och ett konstverk som sträcker sig flera meter. ”Den stora saknaden” är en installation med 502 träbitar. Var och en beskriver ett livsöde.
Barnboksillustratören och författaren Marit Törnqvist har under ett år samlat in berättelser, om flyktingar som kom till Sverige – och sedan ”försvann” eller ”lämnade”. Likt drivved drev de i land. Likt drivved spolades de vidare.
Marit Törnqvist tecknar drömmande och vackert. Hon skriver poetiskt på svenska och nederländska, men verket ”Den stora saknaden” är ingen barnbok. Installationen, som invigdes av Jan Eliasson på Internationella flyktingdagen, bär på ilska, sorg, hopplöshet, saknad och omtanke.
De som valde att ”öppna sina hjärtan” 2015 vittnar i dag om en långsam asylprocess, tveksamma åldersuppskrivningar och tvångsutvisningar till Afghanistan. Om politikerna som svek – och opinionen som vände. De blev extramammor till ungdomar som kom hoppfulla till Sverige, men bröts ned i vårt land.
”Det finns en tyst överenskommelse om att det här bör man tiga om”, säger en bekant när jag möter henne vid installationen. Hon är märkbart berörd av utställningen. Själv rörs jag av de korta raderna på en av träbitarna: ”I Sverige fanns släkten, men inte ens de kunde skydda dig. Du dog som ett barn.”
Jag blickar ut publiken. Här finns drygt 100 personer. Det slår mig att svenskar ofta ler, men inte nu. Någon fäller en tår, de flesta kämpar för att hålla dem inne. De minns människorna. De unga som utvisades eller hamnade i skuggsamhället med kriminalitet och prostitution, flydde vidare till Frankrike eller tog sina liv.
Men vänta nu? Skulle inte denna krönika handla om Swedengate? Fenomenet som fyller sociala medier, ledarsidor och krönikor – och som expert efter expert försöker förklara. Det är ett kittlande samtalsämne. Alla har vi en personlig anekdot att tillföra. Det är lite konstigt, och så himla ”svenskt”, även om jag känner mig tveksam till om vanan fortfarande lever kvar i någon större utsträckning.
Men kanske finns det större frågor som vi borde tala om. Jag är säker på att för Marit Törnqvist handlar Swedengate om något helt annat.