Historikern och bokaktuelle författaren Fredrik Thomasson leder också ett projekt som ska göra det svenska kolonialarkivet i Frankrike tillgängligt på internet.
Gustav III:s dröm om att göra Sverige till en del av den atlantiska handelsekonomin ledde till att Sverige 1785 kunde ta den karibiska ön S:t Barthélemy i besittning. I ett slag blev Sverige också en del av slaveriet och slavhandeln.
Om denna mörka tidsperiod av Sveriges historia berättar Fredrik Thomasson i den nyss utkomna "Svarta S:t Barthélemy" (Natur & Kultur). Han har i ett årtionde bedrivit forskning om svensktiden på ön. Den främsta källan har varit de arkiv som finns i Aix-en-Provence i Frankrike, nationen som både föregick och efterträdde Sverige som kolonialmakt på S:t Barthélemy.
– Det var främst ekonomiska skäl som gjorde att Sverige tog över ön. Mot slutet av 1700-talet var den svenska statskassan nästan tom. Förhoppningarna om att göra vinster på handeln med socker var stora, men det fanns också andra skäl, vissa av dem lite komiska. Exempelvis menade Gustav III att det kunde vara bra att äga en avlägsen ö dit man kunde skicka rikets alla hethuvuden, säger Fredrik Thomasson.
Ekonomin i Karibien byggde på slaveri och i dess kölvatten slavhandeln, med ett ständigt tillskott av tillfångatagna människor som fördes över havet från Afrika.
– Slaveriet var förutsättningen för att kunna producera socker. Ingen av kolonialmakterna kunde föreställa sig att det skulle kunna göras på något annat sätt, säger Fredrik Thomasson.
Sverige hade långt gångna planer på att expandera i Karibien, men lyckades inte i sina försök att förhandla till sig Puerto Rico. Däremot var Sverige under 15 månader 1813–1814 formellt i besittning av Guadeloupe.
– Hade Guadeloupe kunnat behållas så hade det svenska slaveriet nått en helt annan dimension. Där fanns vid den tiden 75 000 slavar.
Hur många slavar som fanns på S:t Barthélemy är svårt att ange exakt.
– 1810 var huvudstaden Gustavia ungefär lika stor som Uppsala med runt 5 000 invånare. Majoriteten var svarta, de flesta slavar men där fanns också fria personer.
För att komma nära de enskilda slavarnas levnadsöden har Fredrik Thomasson till stor del använt sig av rättegångsprotokoll, en metod med både förtjänster och begränsningar.
I boken "Svarta S:t Barthélemy" finns faksimil från tidningssidor med annonser inför slavaauktioner.
– Det är ju inte slavarna själva som för pennan, utan skrivare och andra som är knutna till domstolen. De kan förstås ha ett intresse av att framställa en anklagad slav i extra dålig dager. Samtidigt finns det texter med direkt anföring där slaven kommer till tals. Det gör att man ofta kommer nära de enskilda personerna. I vissa fall kan man följa deras liv under årtionden.
Fredrik Thomasson påpekar att den svenska domstolen var speciell eftersom alla dömdes där: vita, slavar, fria svarta. I andra kolonier var det vanligt med särskilda slavdomstolar, där dokumentationen var torftig.
I boken ges flera exempel på hur ofattbart illa slavar behandlades av sina ägare och vilka hårda kroppsstraff de kunde dömas till i rättegångar. Piskning och andra tortyrliknande straff var legio.
– Grymheterna går inte att förstå, men man kan försöka förklara dem. En slav kunde ju inte gärna dömas till böter eller fängelse med straffarbete. Då återstod att utdöma kroppsstraff i avskräckande syfte. Men varför slavägarna misshandlade sin arbetskraft är svårare att förklara. Rasismen och en föreställning om svarta som lägre stående människor spelade förstås in.