"Drottningar och pretendenter" är titeln på Carina Burmans essäbok som handlar om kvinnliga deckarförfattare.
Varför skriver du om deckardrottningar?
– Jag har alltid läst deckare, sedan tidiga tonåren. Eftersom jag jobbar med litteratur har deckare varit ren avkoppling. Jag började fundera kring om jag inte skulle skriva något om genren, men man måste ju avgränsa sig. Eftersom kvinnor dominerar branschen både när den kom och i dag blev det sex brittiska kvinnliga deckarförfattare och bortåt 30 svenska.
Vilken är din favorit av favoriterna?
– Alla jag skriver om är inte mina favoriter, en del gillar jag inte alls. Dorothy L Sayers är bra på alla sätt, bra författare, bra språk, intriger och gestalter. Det är viktigt med språket i deckare, det måste vara välskrivet. Bland de svenska är Kerstin Ekman min favorit. Hon skrev några riktigt bra deckare på 60-talet som "De tre små mästarna" och "Den brinnande ugnen". Den sistnämnda utspelar sig i en uppländsk liten by.
Hur kom det sig att du började läsa deckare?
– Biblioteksfilialen i Eneby i Norrköping. Där stod deckarhyllan precis där vuxenavdelningen började. Man behövde inte gå så långt in. Jag tror att min pappa uppmuntrade mig också.
Vilka deckardrottningar vill du tipsa våra läsare om i påsk?
– Ta itu med några klassiker som något av Dorothy L. Sayers, Kerstin Ekmans "Den brinnande ugnen" för lokalmiljöns skull eller Loulou Forsells "Döden går på operan". Hon förde in sex och äventyrligheter i deckargenren, hennes bok kom före Maria Lang som man egentligen brukar säga förde in sex i genren.