Art Garfunkel sjunger bokmaximalismens lov. Och plastar in sina dyrgripar så att ingen ska fetta ned hans älsklingar.
En av höstens mest framlyfta böcker är Djävulsgreppet av Lina Wolff. Det är inte boken i sig som fångar mig först utan författarfotot på insidan av en av bokens pärmar. Lina Wolff tittar med kajaltung och författarmystisk blick på mig, självklart helt klädd i svart. Men det spelar ingen roll hur mycket hennes blick fångar kameran – det enda jag ser är den suddiga bakgrunden i form av en väggfast bokhylla. Det stör mig lite att det finns hål bland böckerna. Bör inte en författare ha en överbelamrad bokhylla?
Besattheten av att få trava böcker, både sådana jag läst och de olästa, har blivit en bulimisk fantasi sedan jag flyttade ihop med en minimalist för tio år sedan, vars uttalade åsikt är att det är fult med böcker. (Vadå fult? Det är ingen som frågar sig om kryddburkarna i hyllan är vackra att se på, de är där för att maten ska smaka gott i käften). Det har lett till att den enda bokhyllan vi har är "nätt" och knappt rymmer några böcker. Jag gömmer böcker bakom böckerna i hyllan, jag har plastlådor under sängen där jag packar böcker, men hur jag än gör är lägenheten för liten och böckerna för många.
Att läsa om folk som verkligen bereder böckerna plats har blivit min motsvarighet till den bantande som läser kokböcker. DN hade i somras en serie som hette "Bokstavligt talat". Där intervjuades olika författare om just de fysiska böckerna. Hur de skulle sorteras, hur många man behöver äga och hur man ska hitta bland alla böcker. Min stora favorit är intervjun med författaren och litteraturkritikern Carl-Johan Malmberg. Han beskriver att de flesta av hans böcker inte står i hyllor utan "ligger travade på golv, bord och stolar. Det genererar fysiska och logistiska problem, men det är bara att leva med om man vill ha väldigt många böcker. Och det vill jag". Bäst av allt är Carl-Johan Malmbergs system för att hitta bland böckerna: "Det är ofta som jag inte hittar en bok. Eller så ligger den så oåtkomligt att jag rent fysiskt inte orkar ta fram den. Det händer att jag köper nya i stället, så jag har många dubbletter."
En annan bokmaximalist av rang är musikern Art Garfunkel. Han är en stor vän både av att läsa och äga den fysiska boken. På sin hemsida listar han alla böcker han läst genom vuxenlivet och har även gjort en egen liten kanon där han talar om vilka som är de bästa böckerna han läst i hela sitt liv och de bästa böckerna för varje år från 1968 och framåt. Hans absoluta etta för alla år är "Bekännelser" av Rousseau, för den som är intresserad. Men det är inte titlarna jag är ute efter. Det är den detalj det vakna ögat kan se som zoomar in på en bild av Art där han står framför en av sina bokhyllor och tittar småbistert in i kameran. Böckerna har ett glansigt hölje. Han har alltså plastat in sina boksamlingar.
På samma sätt som vissa gamla människor lägger lakan över den nya soffan för att den inte ska blekas i solen, eller aldrig använder finporslinet av rädsla för att det ska gå sönder, har sångaren lagt en skydd över böckerna som hindrar feta fingrar från att gå och dra och bläddra i hans älsklingar.
Min längtan till den överfulla bokhyllan ligger just i att man får gå och talla på böckerna, krama en favoritbok hårt i handen. När tillvaron svindlar, inflationen rusar och det är svårt att vända sig i någon riktning utan att mötas av lidande och grymhet, då behöver jag något att hålla i. Något med pärmar och en historia som jag vet kommer få ett slut.