Åtta år efter sin debutroman kommer nu Uppsalabon Linn Spross ut med sin nya bok "Vård, skola och omsorg". Denna gång får vi följa huvudkaraktären Julia som väljer att lämna universitetet och studierna inom kulturhistoria för att arbeta inom hemtjänsten.
– Boken handlar om hur arbetet på universitetet långsamt bryter ner henne, hur strukturer på universitetet kräver lidande. Det krävs att arbete är ett kall, inte bara ett jobb. Att arbeta som vårdbiträde och inom hemtjänsten är nog ett av de vanligaste arbeten i Sverige, men det är fortfarande ett lågstatusjobb. I själva verket kan det vara en räddning från en destruktiv miljö, en möjlighet att få vara kreativ och växa som människa, säger Linn Spross.
Hon kommer själv från universitetet där hon doktorerat i ekonomisk historia, och numera läser hon till sjuksköterska. Hon har också arbetat inom hemtjänsten, precis som huvudkaraktären.
– Alla karaktärer i boken har tankar som jag själv av nödvändighet har tänkt, men detaljerna är inte alls lika. Jag skulle tycka att det vore jobbigt att skriva om mig själv som en karaktär och de människor jag har runt omkring mig. Men det är kul att vi på yttre plan är lika, men hon är bara en fantasi, säger hon.
Utöver att detaljerna så finns det fler olikheter mellan Linn Spross och huvudkaraktären – Julia är naiv.
– Jag tycker det är kul att skriva så eftersom i litteraturen är många både cyniska och mätta på livet. De har ett distanserat synsätt på sin omgivning. Jag ville ha en karaktär som absorberar världen, är lite naiv men entusiastisk utan att tappa djupet, säger hon.
2013 gav hon ut hon boken "Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet" och har därför redan ett boksläpp i ryggen.
– Det är skönt att jag har hunnit göra det en gång redan, jag vet mer om vad som kommer hända. Jag är mycket mer säker på vad jag vill som författare. Recensionerna är inte lika viktiga, jag vågar hoppas att boken kommer hitta sina läsare, säger hon.
Den nya boken blev till under hennes föräldraledighet med hennes son. Medan han sov passade hon på att skriva, en glädje som kommit tillbaka efter att ha tappat gnistan av akademiska texter som kräver källor och fotnoter.
– Den här gången är jag säkrare i mitt språk och min stil. Jag har inte försökt skriva en roman med ett stort r, utan jag har velat skriva en bok som jag vill läsa. Jag vågar ta ut mycket mer och lämna de klyschiga begreppen som jag hade i debutromanen, säger hon.
Däremot tycker hon att varje boksläpp känns pinsamt eftersom det blir så nära och personligt.
– Jag lyssnade på en podd där de beskrev ett romansläpp som att kissa på sig på stan. Ska man skriva bra litteratur, enligt min erfarenhet, så måste man ta i. Om man skriver en bok där det är lugnt att ens pappa, gamla lärare eller ex läser den, då har man inte tagit i. Då har man inte vågat berätta en historia som folk stör sig på. Risken finns alltid att någon tar illa upp av mina beskrivningar eller tycker att mitt skrivande är värdelöst. Men om jag skriver en neutral bok som inte provocerar någon är den mest sannolikt ganska tråkig, säger hon.