4 x brott på bok

Den svenska deckarboomen fortsätter med full kraft. Björn G Stenberg läser fyra nya svenska som håller mycket hög klass, inte minst som skildrare av samtiden.

10 maj 2012 08:04

1. Anders Roslund & Börge Hellström

Två soldater

Piratförlaget

I bok efter bok har paret Anders Roslund & Börge Hellström visat att de står i en klass för sig när det gäller svenska författare av romaner om brott. Efter mästerliga Tre sekunder – som just nu är ett hett filmprojekt i Hollywood – var det svårt att riktigt förstå vad de skulle hitta på för att gå vidare.

Men man behövde förstås inte oroa sig. Nu är de tillbaka med en ny kvalitetsroman av bästa märke, en riktig tegelsten dessutom, på 682 sidor.

Jag suckade först, det kändes som ett visst jobb att tänka på att hinna läsa den. Men när jag väl börjat läste den sig så att säga själv. Parets osvikliga förmåga att både skriva spännande så att man bara måste fortsätta kapitel för kapitel och samtidigt fördjupa sig i sina karaktärer och de samhälleliga skeenden som styr dem är smått oöverträffad. De är också speciella i det att alla – offren likaväl som gärningspersonerna – får ett slags om inte sympati så i alla fall förståelse.

Och det behövs verkligen.

Det har diskuterats då och då hur mycket just den nutida svenska deckargenren i arvet efter Sjöwall-Wahlöö är särskilt samhällstillvänd eller inte. Hos Roslund & Hellström är det dock inte minsta tvekan, deras berättelser är alltid djupt förankrade i det sociala och med udden stark mot samhällets baksidor. Paret lyckas tydligt i Två soldater visa på varför 5 000 unga under 21 år löper risk att rekryteras av kriminella nätverk. Roslund & Hellström har stött på förebilderna till de grovt kriminella 18-åringarna Leon och Gabriel och deras 12-årige hangaround Eddie i verkligheten.

De växer upp i påhittade och lätt maskerade Stockholmsförorten Råby. De hamnar tidigt i gängkriminaliteten. När berättelsen börjar sitter Leon i fängelse och Gabriel organiserar hans flykt därifrån. Den slår fel och en ung kvinnlig fångvaktare mördas. In på banan kommer Roslund & Hellströms antihjälte, kommissarie Ewert Gräns, en lika älskansvärd och känslosam enstöring som vanligt. Bara skildringen av honom brukar vara tillräcklig behållning av böckerna och så också här.

Det är smått skrämmande att så mycket av det som händer i boken faktiskt hände efter att den var färdigskriven och inlämnad till förlaget. Det visar också tydligt hur insatta författarparet är i det som de skildrar. Här får de dessutom balansera sig fram i skildringen av problemförorten så att det inte hamnar fel och inte heller bara landar i det ”politiskt korrekta”. Detta liksom övriga blindskär hanterar de som vanligt med skicklighet.

Det blir som helhet en intensiv spänningsroman som lika inkännande som initierat sätter fokus på svåra problem, där det utan tvekan framgår att det är människor – med mer eller mindre stora chanser till val – bakom det som annars mest blir sensationella rubriker. Det är imponerande, och det blir till en skakande läsning när paret dissekerar orsakerna till att ett par intelligenta pojkar väljer brottets bana.

2. Arne Dahl

Hela havet stormar

Albert Bonniers Förlag

Pseudonymen Arne Dahl (annars litteraturkritikern Jan Arnald på DN) sade att han skulle sluta skriva om den så kallade A-gruppen efter tio böcker. Tydligen fick han stark separationsångest för nu kommer andra (eller tolfte om man så vill) boken om samma karaktärer, bara förflyttade till den internationellt sammansatta Opcopgruppen, med säte utomlands. Om jobbet i A-gruppen var ett Sisyfosarbete så kan man i Opcop lägga till liknelsen om Don Quijote: det verkar ofta som ett så hopplöst företag att bekämpa internationell brottslighet med dess hydraliknande tentakler in i det mesta som sker, stort som smått.

Arne Dahl har i alla sina böcker visat att han klarar att balansera mellan att förmedla den stora kunskap han besitter om hur världen hänger ihop och att samtidigt både själv leka med och underhålla läsarna med deckargenrens schabloner. Samtidigt blir hans huvudpersoner, som Paul Hjelm, Arto Söderstedt,

Jutta Beyer och de övriga till karaktärer man gärna följer och tar till sig.

Denna gång får gruppen flera lösa trådar att ta tag i som vartefter visar sig ha ett gemensamt ursprung. Dahl laborerar också med det till synes generösa upplägget med inte mindre än två seriemördare på en gång, vilket kanske kunde synas överflödigt. Han hanterar det dock så skickligt att det blir till sin egen poäng, särskilt då de båda möts över samma offer. Spåren leder också djupt ned i Europas mörka förflutna med fortsättning i den ibland lika svarta nutiden.

Förutom för spänningen och chansen att förstå mer av samtiden läser jag gärna Dahl/Arnald just för hans suveräna språkbehandling. Han är en av de allra bästa i genren när det gäller att hantera orden och det är en ren njutning att ta del av det.

3. Ingrid Hedström

Rekviem i Villette

Alfabeta

Av någon anledning lockar Nederländerna när svenska deckarförfattare ska hitta på fiktiva städer att förlägga sina intriger i. Håkan Nesser skrev tio böcker om den påhittade staden Maardam och Ingrid Hedström kommer nu med sin femte bok om staden Villette. Den ska ligga någonstans i Belgien och som en hyllning till det landets mest kände brottslösare, Agatha Christies figur Hercule Poirot, heter hennes huvudperson också Poirot, med förnamnet Martine. Hon är undersökningsdomare och en spännande och härligt komplex personlighet, envis och mycket skicklig på att lösa brott.

Ingrid Hedström gör ”gamla hederliga” och underhållande pusseldeckare. Denna gång handlar det om ett gammalt fall som får ny aktualitet: någon attackerade och mördade unga mödrar varav en på det studenthem som Martine Poirot då bodde på som student. Hon var lösningen på spåren men det förblev olöst. Nu händer saker som anknyter till det igen.

Hedström skriver flyhänt och lägger ut pusselbitarna så att man bara måste vända blad och gå vidare i boken. Jag ser fram emot den sjätte.

4. Varg Gyllander

Ingen jord den andra lik

Massolit Förlag

Varg Gyllander har förutom sitt häftiga namn en del gratis som deckarförfattare genom sitt yrke. Han är nämligen pressekreterare och talesperson för Rikskriminalpolisen och bör rimligen veta bättre än de flesta hur rutinerna ser ut och ha insyn i det dagliga.

Det märks också i hans vederhäftiga böcker om kriminalteknikern Ulf Holz. Denna gång får denne ta över när några arkeologer hittar ett gammalt skelett under en utgrävning. Frågan är bara, hur gammalt är det?

Gyllander bygger upp spänningen med flera ingående berättelser samtidigt. Detta gör han skickligt utan att det blir rörigt, och han lyckas faktiskt överraska på slutet också.

Fast mer än den ögonblickliga spänningen stannar känslan kvar för de inblandade personerna, Gyllander är duktig på karaktärsskildringar och här finns ett rikt galleri att ta av.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Björn G Stenberg