Författaren Marcel Proust (1871-1922) skrev "På spaning efter den tid som flytt". Romansviten med totalt 16 volymer anses vara ett av 1900-talets stora litterära verk.
Kulturdebatt
I en internationell undersökning som gjordes för några år sedan framgår att studenter numera definierar en text med ett omfång på mer än sju sidor som en ”lång text”. Unga människor är idag fostrade av den uppmärksamhetsekonomi som präglar sociala medier och en multimedial verklighet, långa texter kan säkert för många av dem väcka både motstånd och olust. Långa texter kräver tid och energi. Varför lägga så mycket tid på att umgås med långa texter?
Om det nu finns fog för att tala om en kris i vår samtid avseende läsning av långa texter, då framstår Marcel Prousts verk "På spaning efter den tid som flytt" som en paradox.
Författaren själv (död 1922) och hans stora verk om cirka 4 000 sidor blev under jubileumsåret 2022 i Frankrike föremål för en uppmärksamhet som saknade motstycke. Bokförläggaren Nicolas Ragonneau gör på sin nätplats ”Proustonomics” ett bokslut över ”Proust-året” 2022. Han påpekar också att förberedelserna inför 100-årsjubiléet (år 2027) av utgivningen av den sista delen av Prousts mastodontverk redan är i full gång.
Nu kan man så klart avfärda uppmärksamheten kring Marcel Prousts verk som endast en massmedial cirkus kring ett prestigefullt franskspråkigt författarskap. All denna uppståndelse innebär inte alls att folk faktiskt läser Proust, och särskilt inte unga människor! Hur det än förhåller sig med Marcel Prousts popularitet så kan den omfattande uppmärksamhet som "På spaning ..." åtnjuter i samtiden också erbjuda möjligheter att dra nytta av.
I den sista delen av Prousts roman, "Den återfunna tiden", finns ett påstående med höga anspråk. Jag-berättaren talar om den verkliga konsten (l’art véritable) och dess egenheter. En roman, säger han, är endast ett slags ”optiskt instrument” som författaren erbjuder läsaren för att hon eller han ska kunna se i sig själv och avläsa vad som inte är synligt på något annat sätt. Vilka egenskaper i Prousts långa text fungerar som verktyg för en sådan självinsikt hos läsaren? Med andra ord: vad är poängen med att läsa Proust?
När "På spaning ..." kommer på tal nämns alltför sällan att detta långa verk innehåller skildringar med sagolik humor! Det långa textformatet hos Proust har andra fördelar gentemot korta och lättsmälta texter. De skarpa beskrivningarna och de vindlande långa meningarna med kontinuerliga inskott – som tillför reservationer, nyanser, nya aspekter – utsätter läsaren för både intellektuell gymnastik och träning i tålamod.
Men framför allt förmedlar Prousts verk kunskap om vad för slags aktivitet läsandet bör vara. Mot slutet av "På spaning ..." får läsaren klart för sig att hon eller han just läst den berättelse som berättaren beslutar sig för att skriva ned. Läsaren manas på så sätt gå tillbaka och läsa på nytt. Textläsning, och särskilt läsning av långa texter, innebär med nödvändighet omläsning.
Men Prousts verk har ytterligare ett ord att säga om värdet av läsning. Det ”optiska instrument” som boken representerar för läsaren är inte tillräckligt. Flera gånger betonar berättaren att läsaren för att nå fullständig självinsikt måste skapa sitt eget meningssammanhang. Det slutliga budskapet är att den som läser Prousts stora verk mobiliserar en resurs till egen kreativitet. Prousts läsare inbjuds att skriva om "På spaning ..." på sitt eget sätt – och med valfritt omfång!