"Jag har sålt allt jag ägde. Lägenheten är tom."
Så inleder den nu pensionerade läraren Leif Berg sin dagbok från 1966, som han nyligen låtit ge ut. Den berättar om en omvälvande resa. Idén var att lifta genom Europa och Mellanöstern ända till Indien, och sedan vidare jorden runt.
– Jag hade inga planer på att komma tillbaka.
I många avseenden skulle boken, som fått titeln "Rabalder i Herat", kunnat vara skriven av en ung backpacker i dag. Men det finns sådant som hade verkat anakronistiskt, till exempel den självklara bibliska och antika bildning som till stor del bestämde resrutten. Det var inte bara Rom och Aten som intresserade Leif Berg, utan också platser som det grekiska oraklets Delphi, Paulus hemstad Tarsus i Turkiet och Abrahams Ur i Irak.
– Jag hade stora drömmar om att se världen och vår kulturs början.
Det betyder inte att han mest drev omkring på museer och bland gamla monument, tvärtom. Han tog han sig fram genom att lifta, och ofta bodde han hemma hos människor han mötte.
Ett par gånger var han riktigt illa ute. Som när han åkte med en smugglarbåt på Persiska viken, från Kuwait till Iran, och vaknade mitt i natten av ett samtal mellan besättningsmännen. Han hade lärt sig lite arabiska och förstod att de pratade om hans pengar, och vart han var på väg. Plötsligt hörde han en imitation av ett plaskljud och upphetsade, skrattande röster.
De funderade på att råna honom och kasta honom överbord.
– Ja, det var en fruktansvärd natt. Ingen där hemma visste var jag var och jag skulle inte ha saknats på länge.
Han överlevde den gången. Det gjorde han också i Libanon, även om det då var väldigt nära att ta slut. Han hade känt sig rejält dålig en tid, när han föll ihop på en grannes trappa. Hjärtat "hackade och hostade" som han beskriver det i dagboken.
På sjukhuset konstaterades saltbrist.
– Läkaren berättade att jag hade haft en väldig tur – en dag till utan läkarvård och jag hade varit död.
Leif Berg har gjort andra långresor senare, men den här var speciell. Den var hans "bästa utbildning i konsten att leva", som han formulerar det – en "utbildning" som slutligen punkterade den frikyrkliga tro han vuxit upp med.
Kristendomen visade sig i praktiken inte alls överlägsen andra religioner.
– Jag träffade fantastiska muslimer. För att inte tala om en del hinduer, som verkligen inte befann sig under kristen nivå när det kommer till etik – tvärtom. De var beundransvärda.
I boken skriver han om hur han tidigare glidit över alla argument mot den kristna tron, som "en oljad ål kan tänkas glida över stenarna på bäckens botten." Nu började han se tillvaron i vitögat.
– När vi var vid Födelsekyrkan i Betlehem sade jag till John, en katolsk irländare som jag reste med ett slag: "Hur gick det egentligen till när änglarna kom ned från himlen här. Tio kilometer upp är det ju minus femtio grader – det måste ha varit väldigt kallt för dem." Det hade han aldrig tänkt på förut.
Efter nio månader återvände Leif Berg hem, slutkörd. Med sig hade han sina fem anteckningsböcker, som nu, nära femtio år senare, blivit en tjock, påkostad bok med insprängda bilder. Själv ser han den som en kunskapskälla och ett tidsdokument.
– Den borde bli en obligatorisk backpackerbok.
Visst längtar han tillbaka ut, inte minst till Syrien och Afghanistan. Till den stora världen, till kulturens vagga.
De sista raderna i boken lyder: "Nu är det slut för den här gången. Slut på värmen, solen, det billiga och enkla livet, de utmattande och krävande dagarna och stunderna med hisnande äventyr.
Nu väntar grålunken."